Jag tror att något av det viktigaste man måste lära sej i livet,är att distansera sej från ”giftiga relationer”.Sen spelar det ingen roll om det är familj eller ”vänner”.Man ser ofta människor,som måste trycka ner andra för att kunna växa själva och såna klarar man sej bra utan.Människor som är tillräckligt trygga i sej själva för att kunna lyfta andra är svårare att hitta,men dom finns också.Det är sorgligt att läsa om dina erfarenheter av dina föräldrar.Det är en förälders främsta uppgift att ge sitt barn självkänsla.Om man tycker att man har misslyckats i livet och sen tar ut det på sitt barn,så har man verkligen misslyckats.Man ser ofta föräldrar som försöker förverkliga sina egna drömmar genom sina barn och det är inte okey.Kanske är det inte så konstigt,om man får höra negativa saker om sej själv tillräckligt ofta,så börjar man tro på dom,även om de inte är sanna.Och tyvärr behövs det många positiva kommentarer för att väga upp EN negativ.Det negativa har en förmåga att fästa mycket bättre än det positiva och så småningom hör man inte ens om nån säger nåt bra om en.Man kan inte ta in det.
Precis så är det. Allt positivt som människor har sagt om mig, det kan jag inte ta in. För det är bara minimum för mina föräldrar, eller så är det tvärtemot vad mina föräldrar säger om mig. Jag tror de innerst inne hatar mig, men de har döljt det bra när andra utomstående är med. Alltså vänner och så…
Många vänner verkar tro att jag har mått bra hemma. Men det har jag inte. Minst sagt
Min pappa har skrämt mig, slagit mig, sparkat mig och mina syskon. Tyckt att vi ska lyda allt han säger annars blir han förbannad. Min mamna har bara suttit tyst och sett på.
Jag vill bryta med mina föräldrar men det är svårt eftersom mina syskon förmodligen skulle vända sig mot mig då.
