Hem > Forum > Vad längtar du efter i livet? > Att kunna dejta igen/träffa en partner

Att kunna dejta igen/träffa en partner

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej! Jag är en man med diverse olika typer av ångest. Social ångest, seperationsångest och PTSD. Har i större delen av mitt liv känt mig som en osäker typ, har haft depressioner och har varit med om en hel del tråkigheter under min uppväxt. Jag har inte särskilt svårt att öppna mig för folk och lära känna nya människor, men känna mig uppskattad av dem, och har ännu svårare att förstå varför de skulle vilja vara vän med mig. Nåväl.

    Efter att jag träffade en tjej för ca 2 år sedan som jag dejtar en relativt kort period sker något som i princip alla får vara med om, hjärtekross. Jag får reda på att hon går hem med en annan kille efter en utekväll. Det hon inte vet är att denna kille utsatt mig för misshandel tidigare, och när jag får reda på vad hon gjort sköljde paniken över mig, tappar all självrespekt och det resulterar i självmordstankar, följd av en långvarig depression, isolering och daglig rädsla.

    Idag är jag på annan ort, med andra sysslor och andra förutsättningar. Trots en förbättring när det gäller människor jag har runt mig, så lever mycket av dessa tankar kvar. Att träffa en tjej känns i princip omöjligt. Jag är rädd för att bjuda en tjej på dejt för att jag tror att jag bara kommer känna mig utnyttjad i slutändan, varför ska hon vilja ha mig som är en sån skadad person? Att byta ort trodde jag skulle hjälpa till att hantera detta problem, men tyvärr ser jag alltid paralleller i situationer som triggar igång min PTSD. Jag beskriver min situation så gott det går men tyvärr börjar det kännas hopplöst att försöka förbättra mig själv. Jag är rädd för att hamna i en likadan depression som jag lyckades ta mig ur förut.

    Känner igen mig. Dejtar mycket men känner att det är meningslöst eftersom det alltid slutar med att jag blir sårad. Nu träffar jag en jag tycker om på riktigt men plågas mer av känslan av att jag kommer bli sårad igen, än vad jag kan njuta av det som är bra. Komplex PTSD som spökar. Ja det här var ju inget upplyftande svar men du är inte ensam iaf.

    Jag var tillsammans med mitt senaste ex i fyra år. Vi var ganska unga, han är 25 nu och jag är 23. Vi träffades under gymnasietiden efter att en vän introducerat oss. Jag lämnade honom förra året för att jag hade en desperat situation på halsen och jag orkade inte ha honom omkring längre. Jag upplevde och upplever honom än idag som stökig, omogen och oseriös, vilket var charmigt först men vid tillfället var det faktiskt helt olidligt. I sin tur tyckte han att jag var kontrollerande och krävande. Någon tid efter separationen drabbades jag av en allvarlig depression som tog mig nio månader att lösa. Det kan tyckas kortvarigt, men hela affären var väldigt plågsam för mig.

    Jag har varit romantiskt och sexuellt aktiv sedan tidig tonårstid och jag har haft fler kamrater omkring mig än jag har lust att erkänna. Jag har aldrig behövt vara ensam och en tid var det nästan lätt för mig att dejta fall jag ville. Men det var inte förrän jag gick ihop med mitt senaste ex som jag mognade till ett någotsånär värdig livskamrat och jag har då fortfarande ganska många saker kvar att jobba med hos mig själv.

    Vi är många som tycker att livet är roligare och bättre med kamrater omkring oss. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade mitt ex då han trots allt tog hand om mig, alltid stöttade mig, alltid fanns där för mig och aldrig gjorde mig illa. Men att lämna honom var det bättre beslutet för mig i och med att jag varken hade återhämtat mig från depressionen lika snabbt med honom omkring mig och jag hade aldrig vuxit så mycket som jag gjort utan honom.

    Med allt det här i åtanke vill jag bara poängtera att vi överskattar romantiska och sexuella relationer. Jag ser ofta att folk längtar till flickvänner och pojkvänner av ganska många mindre konstruktiva skäl. Vissa vill att deras kamrater ska komplettera de, vissa vill att deras kamrater ska laga de, vissa värdesätter sig själva och sina liv i proportion till om de har eller hur många kamrater de har, ett par kan helt enkelt inte leva med sig själva. Så mitt förslag är alltid att etablera en konstruktiv relation till dig själv först. Kamrater kommer aldrig kunna tillföra saker som inte finns där till att börja med, tanken med att ha en kamrat är att kunna vara två om samma slags utmaningar och ingen orkar någonsin behålla och vårda romantiska och sexuella relationer om någon eller båda alltid mår dåligt med sig själva.

    Det betyder inte att vi kommer vara ensamma för alltid. Det betyder inte att vi är värdelösa människor som ingen kan älska. Vad det betyder är att vår relation till oss själva och vår självbild är en process som står i direkt korrelation för hur vi relaterar till varandra. Andas. Gå till jobbet. Håll ett öga på måltider och se till att masa dig till gymmet. Kärleken händer när vi som mest inte har lust med den och när det väl händer kommer du vilja vara en kamrat ingen lämnar för någon anledning.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.