Funderar på självmord? Vad händer efter ett försök?

Jag funderar att ta mitt liv nu på måndag. Men är rädd om jag inte lyckas vad som kommer hända då. Är bara 16 snart 17. Och går på Bup för Adhd och är rädd att SOC kommer kopplas in eller att jag kommer hamna på HVB hem eller något annat och det vill jag inte.
men har typ bestämt mig att göra det. Trotts att om det ej går så kommer allt bli sämre men vad händer efter att en ungdom försök ta sitt liv och kanske ej lyckats?

hmm det enda jag vet att livet vänder och förändras – det som ser ut som ett bra skäl att ta livet av sig kanske ter sig som en skitsak om något eller några år.

Vet någon om att du vill ta livet av dig?

Vad är det som skrämmer dig med att soc och HVB ska bli aktuellt? Din text säger att du mår riktigt pyton. Har du pratat med BRIS? Eller MINDS självmordslinje?

Ibland får man nya perspektiv genom att prata med någon annan än de som står en närmast.

kram från en Cybervän

Jag har ingen vidare koll på vad som händer om du misslyckas, men jag vet vad som händer om du lyckas – du kommer aldrig att få bli vuxen, och det kommer att bli lättare att leva, jag lovar, det kan verkligen vara skit att vara 16 snart 17 och ha adhd, men det blir bättre! Lova att skriva här om hur du tänker och vad du gör, för nu är vi flera som oroar oss för dig <3

Anonym skrev:

hmm det enda jag vet att livet vänder och förändras – det som ser ut som ett bra skäl att ta livet av sig kanske ter sig som en skitsak om något eller några år. Vet någon om att du vill ta livet av dig? Vad är det som skrämmer dig med att soc och HVB ska bli aktuellt? Din text säger att du mår riktigt pyton. Har du pratat med BRIS? Eller MINDS självmordslinje? Ibland får man nya perspektiv genom att prata med någon annan än de som står en närmast. kram från en Cybervän

 

ah mina föräldrar och bup vet om att jag har självmordstankar men ej att jag funderar att faktiskt ta mitt liv. pratade med Bris igår och har pratat med Minds självmordslinjen också.

jag är bara rädd att om jag överlever vilket jag tror ej jag direkt kan dö av en överdosering av min adhd medecin (elvanse).      så vill jag inte hamna på hvb hem eller soc för går 1an på gymnaasium och känns bara som om pluggandet kommer pausas och allt och det kommer bli värre med familjen och soc kommer ta mig och det vill jag ej för min familj är det inget fel på direkt bara problem med ekonomin och mammas och pappas relation och min mamma är sjuk efter en bilolycka och kan inte jobba.

Anonym skrev:

Jag har ingen vidare koll på vad som händer om du misslyckas, men jag vet vad som händer om du lyckas – du kommer aldrig att få bli vuxen, och det kommer att bli lättare att leva, jag lovar, det kan verkligen vara skit att vara 16 snart 17 och ha adhd, men det blir bättre! Lova att skriva här om hur du tänker och vad du gör, för nu är vi flera som oroar oss för dig <3

 

Tack fina du, men egentligen vill jag faktiskt inte dö eller ta mitt liv. Orkar bara inte med allting i livet för det är hela tiden problem och jobbig och hatar mig själv såpass mycket att jag ej vill fortsätta vara mig själv längre pågrund av min adhd och vad det har gjort mot min familj.

Funderade hela natten tills idag och har lite över 600mg av min medecin vilket jag ej tror direkt dödar mig utan gör mig allmänt bäng eller hjärtproblem. Men har redan gjort klart allt, skrivit brev till mina nära och kära.
Vet ännu inte vad jag kommer göra men  i mitt huvud har jag redan planerat att det ska hända imon 24/2-20 efter att jag slutat skolan och det är 14:50.

Hade tänkt gå till min mormor innan och säga hejdå och allt till henne. Därefter får jag väl se vad jag gör. Men sist jag överdoserade i Augusti så tog mina föräldrar bort min mobil så om jag gör något och jag överlever typ så kommer de säkert göra så jag får mobilförbud. Lite svårt att skriva då vad man har gjort eller vad som har hänt.

Känner bara ingen livslust just nu. Har du inte känt såhär innan?

tack för du bryr dig/ Mvh den nyblivna 17åringen ❤️

Anonym skrev:

Tack fina du, men egentligen vill jag faktiskt inte dö eller ta mitt liv. Orkar bara inte med allting i livet för det är hela tiden problem och jobbig och hatar mig själv såpass mycket att jag ej vill fortsätta vara mig själv längre pågrund av min adhd och vad det har gjort mot min familj. Funderade hela natten tills idag och har lite över 600mg av min medecin vilket jag ej tror direkt dödar mig utan gör mig allmänt bäng eller hjärtproblem. Men har redan gjort klart allt, skrivit brev till mina nära och kära. Vet ännu inte vad jag kommer göra men i mitt huvud har jag redan planerat att det ska hända imon 24/2-20 efter att jag slutat skolan och det är 14:50. Hade tänkt gå till min mormor innan och säga hejdå och allt till henne. Därefter får jag väl se vad jag gör. Men sist jag överdoserade i Augusti så tog mina föräldrar bort min mobil så om jag gör något och jag överlever typ så kommer de säkert göra så jag får mobilförbud. Lite svårt att skriva då vad man har gjort eller vad som har hänt. Känner bara ingen livslust just nu. Har du inte känt såhär innan? tack för du bryr dig/ Mvh den nyblivna 17åringen ❤️

 

Åh, grattis på födelsedagen! (Okej, inte världens muntraste födelsedag, men ändå en födelsedag!)

Jo, jag har känt precis så där, flera gånger, och fördelen med att ha varit med några år (jag är med andra ord vuxen sen ett bra tag tillbaka …) är att man hunnit se att det går över. Hur svart och hemskt det än känns JUST NU så går det alltid över. Kan du försöka tänka så? Det är så här NU, men det kommer inte att var så ALLTID.

Det är ju, precis som du säger, väldigt möjligt att du överlever, för människokroppens överlevnadsinstinkt är stark, det krävs väldigt mycket för att den ska ge upp andan, så risken är ju bara att du får leva vidare med en kropp som tagit stryk dessutom, och så att alla blir oroliga, och oroliga föräldrar reagerar inte alltid som de borde (tro mig, jag är förälder …) ibland blir de arga när de egentligen bara inte vet hur de ska göra.

Det var skittufft att vara tonåring, man är plötsligt inte barn längre men har ingen erfarenhet av vad det innebär, och det är både upp och ner. Försök håll ut!

Finns det något du brukar tänka på eller göra för att må bättre? Eller något du brukar tänka på eller göra när du MÅR bättre än vad du gör idag?

kram!

Anonym skrev:

Åh, grattis på födelsedagen! (Okej, inte världens muntraste födelsedag, men ändå en födelsedag!) Jo, jag har känt precis så där, flera gånger, och fördelen med att ha varit med några år (jag är med andra ord vuxen sen ett bra tag tillbaka …) är att man hunnit se att det går över. Hur svart och hemskt det än känns JUST NU så går det alltid över. Kan du försöka tänka så? Det är så här NU, men det kommer inte att var så ALLTID. Det är ju, precis som du säger, väldigt möjligt att du överlever, för människokroppens överlevnadsinstinkt är stark, det krävs väldigt mycket för att den ska ge upp andan, så risken är ju bara att du får leva vidare med en kropp som tagit stryk dessutom, och så att alla blir oroliga, och oroliga föräldrar reagerar inte alltid som de borde (tro mig, jag är förälder …) ibland blir de arga när de egentligen bara inte vet hur de ska göra. Det var skittufft att vara tonåring, man är plötsligt inte barn längre men har ingen erfarenhet av vad det innebär, och det är både upp och ner. Försök håll ut! Finns det något du brukar tänka på eller göra för att må bättre? Eller något du brukar tänka på eller göra när du MÅR bättre än vad du gör idag? kram!

 

Tack så mycket❤️

Ah vill ju ej att dem ska vara oroliga eller att allt ska bli värre om jag gör något direkt. Vilket man ej kan undgå.

Och ska försöka tänka att detta och denna känslan inte sitter i för evigt och att det förhoppningsvis blir bättre.

De gångerna när jag väl mår bra är väl när jag är med min bästavän, har nämligen bara 1 vän tyvärr. Men med henne mår jag extremt bra. Och det är inget speciellt vi brukar göra utan mest bara vara med varandra i skolan typ sen ses vi knappt efter skolan.

Kan inte prata med mina föräldrar om detta för att de förstår inte hur det är ärligt. Och de blir bara sura.

ska försöka hålla ut tills imon, kan jag skriva imorgon efter skolan igen om det eller vad jag har gjort om jag ens gjort något?

tack fina du❤️ Känns lite bättre att ha någon att snacka med om detta och som förstår

Anonym skrev:

Tack så mycket❤️ Ah vill ju ej att dem ska vara oroliga eller att allt ska bli värre om jag gör något direkt. Vilket man ej kan undgå. Och ska försöka tänka att detta och denna känslan inte sitter i för evigt och att det förhoppningsvis blir bättre. De gångerna när jag väl mår bra är väl när jag är med min bästavän, har nämligen bara 1 vän tyvärr. Men med henne mår jag extremt bra. Och det är inget speciellt vi brukar göra utan mest bara vara med varandra i skolan typ sen ses vi knappt efter skolan. Kan inte prata med mina föräldrar om detta för att de förstår inte hur det är ärligt. Och de blir bara sura. ska försöka hålla ut tills imon, kan jag skriva imorgon efter skolan igen om det eller vad jag har gjort om jag ens gjort något? tack fina du❤️ Känns lite bättre att ha någon att snacka med om detta och som förstår

Absolut, lova att du skriver! <3

Anonym skrev:

Tack så mycket❤️ Ah vill ju ej att dem ska vara oroliga eller att allt ska bli värre om jag gör något direkt. Vilket man ej kan undgå. Och ska försöka tänka att detta och denna känslan inte sitter i för evigt och att det förhoppningsvis blir bättre. De gångerna när jag väl mår bra är väl när jag är med min bästavän, har nämligen bara 1 vän tyvärr. Men med henne mår jag extremt bra. Och det är inget speciellt vi brukar göra utan mest bara vara med varandra i skolan typ sen ses vi knappt efter skolan. Kan inte prata med mina föräldrar om detta för att de förstår inte hur det är ärligt. Och de blir bara sura. ska försöka hålla ut tills imon, kan jag skriva imorgon efter skolan igen om det eller vad jag har gjort om jag ens gjort något? tack fina du❤️ Känns lite bättre att ha någon att snacka med om detta och som förstår

Och du, se till att vara så mycket som möjligt med din bästa vän när du väl är i skolan! (Finns det något sätt så att ni skulle kunna umgås mer efter skoltid? Bor ni långt ifrån varandra?)

Anonym skrev:

Och du, se till att vara så mycket som möjligt med din bästa vän när du väl är i skolan! (Finns det något sätt så att ni skulle kunna umgås mer efter skoltid? Bor ni långt ifrån varandra?)

Ah ska försöka, nej vi bor faktiskt inte långt ifrån varandra men vi är ganska nära men trotts det umgås vi ej mycket.

och jag lovar att skriva imon om vad jag gör

Anonym skrev:

ah mina föräldrar och bup vet om att jag har självmordstankar men ej att jag funderar att faktiskt ta mitt liv. pratade med Bris igår och har pratat med Minds självmordslinjen också. jag är bara rädd att om jag överlever vilket jag tror ej jag direkt kan dö av en överdosering av min adhd medecin (elvanse). så vill jag inte hamna på hvb hem eller soc för går 1an på gymnaasium och känns bara som om pluggandet kommer pausas och allt och det kommer bli värre med familjen och soc kommer ta mig och det vill jag ej för min familj är det inget fel på direkt bara problem med ekonomin och mammas och pappas relation och min mamma är sjuk efter en bilolycka och kan inte jobba.

På vilket sätt skulle din död göra livet bättre för dina hårt prövade föräldrar?

Hur känns tanken på att du kanske är deprimerad och att det inte är du utan depressionen som gör att du valt datum och tid för att ta ditt liv? Att du tar livet av dig gör att du inte kommer att uppleva det goda i livet – för det suger att vara 16/17 år men min egen erfarenhet säger att det blir bättre och livet kan som i mitt fall bli riktigt bra.

kram från din Cybervän

Anonym skrev:

På vilket sätt skulle din död göra livet bättre för dina hårt prövade föräldrar? Hur känns tanken på att du kanske är deprimerad och att det inte är du utan depressionen som gör att du valt datum och tid för att ta ditt liv? Att du tar livet av dig gör att du inte kommer att uppleva det goda i livet – för det suger att vara 16/17 år men min egen erfarenhet säger att det blir bättre och livet kan som i mitt fall bli riktigt bra. kram från din Cybervän

Hur ska jag veta om jag är deprimerad eller något sånt om jag inte får någon hjälp? Bup gör typ inget för att hjälpa mig, inga resurser för att jag kunde prata med någon efter att jag överdoserade och försökte ta mitt liv förra året blev bara att man pratade om det 1 gång sen inget mer med det. Sen vet det om hur jag mår och självmordstankarna och självskadebeteende men inget.
Och vad jag vet så är bup det ända stället man kan få såna diagnoser som barn då.

Och just nu så får jag inga känslor alls för hur det kommer bli om jag faktiskt lyckas och om mina föräldrar blir förkrossade trotts att de gör allt för att jag ska få det bra. Tror bara jag kommer få fram alla känslor och hata mig själv om jag väl försöker för det är då man Ångrar det och inser hur mycket dem bryr sig och hur förstörda dem blir att deras 17 åringa dotter vill ta sitt liv.
såg ju första gången jag försökte de var helt kaos och de var helt förstörda alla i familjen.

jag vill ju egentligen inte dö eller en halva delen av mkt vill ej för vill leva längre och bli vuxen och allt och ha en framtid men den andra delen bryr sig typ inte och orkar inte med att må såhär och speciellt inte när man inte får hjälp av BUP som faktiskt ska hjälp mig egentligen. Efter att jag försökte ta mitt liv första gången så har det blivit att jag har börjat missbruka och ta andra droger för att känna mig glad och lycklig och glömma allt runt omkring mig i några timmar men ingen vet om det förutom min bästavän.

Har tänkt om lite tror ej jag kommer göra något imorgon blir väl tyvärr att jag tar  någon drog och försöker glömma allt jobbig nu och sen om jag har otur så tänker jag väl om och sätter ett datum igen där familjen inte har det så jobbigt för ens hunden e sjuk nu och det tar extremt hårt på familjen då vi inte vet vad som är fel och våra hundar (har 2) är mina det som får min mamma vara lite gladare typ. Så vill ej ge dem mer börda än vad det redan är nu.

Kram, tack för att du finns uppskattar det, förlåt om jag skriver mycket eller så men denna sidan är det ända som faktiskt har hjälpt mig lite.