Familjehem..

Hej!

Jag har valt att vara anonym,men jag vill ändå dela med min berättelse. Jag är en 14 åring som lever i ett familjehem.Problemet är att jag inte trivs! Jag mår jättedåligt,mina familjehems-föräldrar har fått mig att må dåligt.

Jag ska berätta lite mera.

Jag skulle ut med våran hund och innan det så informerade jag vart jag var till mina familjehems-föräldrar.Dom visade inget tecken på att dom inte förstod nått,dom sa bara ”Vi ses senare,ha så kul!”. Jag och hunden gick ut och vi var nästan framme där vi skulle gå till som vi hade berättat. Då ringde pappan mig och jag svarade och han sa att maten var klar och då vände jag och hunden hemåt.Halvägs så hade pappan ringt tydligen 11 gånger,Jag hörde inte! Jag var fokuserad på hunden. När jag svarade så skrek pappan och undra vart jag var och då sa jag ”på väg hem”,lungt men jag var rädd men försökte lugna ner mig.Men han fortsatte att skrika ”vart är du” om och om igen när jag försökte förklara vart jag var. Och då så började Familjehemsmamman skrika också. De båda skrek ”vart är du” och till sist så hämtade pappan upp mig med bilen och i bilen så skrek han att om jag inte svarar nästa gång han ringer så tar han mobilen ifrån mig,jag var så rädd,jag gillar inte när folk skriker och hotar mig. Jag mådde jättedåligt när vi var hemma,jag ville skada mig själv och jag hade självmordstankar.

Pappan ha hotat mig med en käftsmäll tidigare om jag skulle slå hundarna. Vilket jag aldrig har gjort,eller skulle göra. Jag har sagt till pappan att sluta skrika och vara arg och ge hot,jag blir bara ledsen och rädd och mår dåligt men han fortsätter. Jag har berättat till mina familjehems föräldrar att jag inte trivs,att jag mår dåligt,jag har visat min självskadebeteende och jag har berättat om mina självmordstankar. Dom har inte brytt sig eller gjort nått åt saken.

Jag får inte gå ut för långt eller sova över hos kompisar,jag kräver frihet eftersom jag har varit Inlåst i mitt rum och inte fått gå ut på månader i mitt biologiska hem.

Pappan Vill inte ge tillåtelsen att jag ändrat lösenord på telefonen,han kollar varje natt igenom mina sms med kompisar och min barnsekreterare. Han har inte ens vårdnaden för mig!

Jag mår så dåligt att bo här och jag har försökt få hjälp av massor av folk att flytta (ex psykolog,socialen och andra vuxna) men ingen vill hjälpa mig!

Socialen’s enda lösning på detta problemet är att prata med Familjehemmet. Det får mig att må dåligt för det hjälper inte,familjehemsföräldrarna vill inte ändras,vill inte bry sig. Familjehemmet blir arga när jag har berättat att jag inte trivs till socialtjänsten och då frågar dom en massa och skriker.

Hjälp mig snälla! Jag ger snart upp!

Hej.

Ville bara säga att du inte är ensam. Förstår att du känner dig mångfaldigt maktlös också. Jag har aldrig varit boende i något familjehem, men jag har kämpat med socialsekreterare, terapeuter och liknande hela mitt liv. Det är väldigt mycket att kräva av dig, men tror du att du skulle kunna ta tag i situationen själv på något vis? Jag önskar att jag haft rätt och möjlighet till att bara åka dit du är och lösa alla dina bekymmer. Tänker att det näst bästa jag kan göra är att ge dig lite tips i hur du får kontroll över din sits.

Jag tycker att du ska ta med dig block och penna nästa gång du ska träffa socialen. Fråga dem vad som egentligen gäller för dig och ta reda på vilken roll de i familjehemmet ska ha i ditt liv. Om de är förmyndare för dig så har de all rätt att kräva tillgång till alla lösenord osv. Är inte kul innan man fyllt 15 för då räknas man som barn på alla sätt. Du verkar vara en väldigt ärlig människa, att du sökte stöd och vågade berätta om ditt mående och självskadeproblematiken är jättebra och superstarkt! Jag vet hur lätt det är att sluta vara öppen, speciellt om ingen lyssnar.

Hur länge har du bott på familjehemmet?

Jag tänker att alla har sina fördomar och ibland kan det bli väldigt fel. Det är jobbigt när någon höjer rösten mot en. Jag har varit väldigt känslig för sånt när jag var yngre men jag har med tiden lärt mig att se varför en del höjer rösten, eller uttalar sig klantigt. Tror du det är värt att vara den som är mest vuxen av er och ge dem ett tag till att bevisa sig?

Min första tanke är att de kanske är lite orättvisa på grund av tidigare dåliga erfarenheter. Men att de kan bättra sig om du ger dem några chanser. Du har ju inte gjort något fel och ,som du beskriver det, verkar du vara en sån som håller tider och i allmänhet hör av dig. Tror du att de skulle vara lugnare med att kontrollera din telefon ifall du gav det en månad eller två?

 

Bara några tankar jag fick så här på rak arm. Vill avsluta med att säga, ännu en gång: Du är inte ensam!

Du ska inte behöva må dåligt på grund av att din omgivning inte lyssnar eller bryr sig. Jag antar att du har sommarlov nu och inte kan ta hjälp av skolan. Däremot finns det många hjälpnummer och jag tror helhjärtat på att det finns något sådant som kan ge dig stöd och råd.