Hem > Forum > Skam > Hjälp, jag behöver hjälp, men förtjänar jag de äns?

Hjälp, jag behöver hjälp, men förtjänar jag de äns?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag förstår inte vad jag håller på med. Alla mina diagnoser eller va fan det är gör mig galen. Jag beter mig lika illa som jag känner mig men hat inte en susning av hur jag ska bättra mig eller leva med detta utan att de stör andra. Jag beter mig suicidalt, och stannar inte på en plats utan cirkulerar mellan flera platser, någon form av tvångstanke får mig att aggera som jag gör. Idag har jag suttit vid tågspåren, på en bro och sen hamnade jag i ett dike bredvid en avfart från motorvägen. Jag kände mig värdelös så tyckte jag behövde lägga mig i ett dike som att jag är utan värde, vilket är så jag känner. Jag känner skam för mitt beteende, men samtidigt vet jag verkligen inte va de är som händer inom mig. Jag förstår inte. Energin är slut, så nu är jag väl påväg hem, och hemma blir de självmedicinering tills jag kan somna. Fly från tankar könslor, skam och hopplöshet

    Hej, jag beklagar verkligen att du behöver gå igenom detta, hur mår du just nu?

    Jag förstår det som att du plågas av känslor av värdelöshet och att de känslorna får dig att ”bete” dig som du gör? Jag tänker att du kanske i botten försöker döva din ångest? Hur känner du?

    Kram på dig!

     

    Trådstartaren

    Hej, jag beklagar verkligen att du behöver gå igenom detta, hur mår du just nu? Jag förstår det som att du plågas av känslor av värdelöshet och att de känslorna får dig att ”bete” dig som du gör? Jag tänker att du kanske i botten försöker döva din ångest? Hur känner du? Kram på dig!

    Hej! De va ett tag sen jag skrev detta inlägget men jag mår väl fortfarande lika uselt. Jag växlar mellan hjälp mig och fuck this life. Har dagliga tankar på självmord och jag självmedicinerar. Jag har inte längre kontakt med psykiatrin för att jag blev trött på att bli så illa behandlad, men är samtidigt väldigt orolig inombords då jag vet att jag behöver hjälp. Jag spenderar därför mer tid på självskadebeteende än förr. Ja allt är för att dämpa och fly känslor och ångest samt dömande tankar.

    Jag har inte svar på hur du ska dig ur den onda cirkel du hamnat i eftersom jag inte vet vad som hänt men jag utläser att det hänt saker som gjort att ditt förtroende för vården är dåligt. Om du ska söka hjälp igen kanske du därför ska börja om på nytt. Kan du tex ringa 1177 och berätta hur du mår och dina erfarenheter från psykiatrin och hur du kan få hjälp på annan mottagning än den du varit på tidigare? Och se om de kan guida dig vidare utifrån det. Kanske kan de även vägleda dig i hur du anmäler vårdskada om sådan inträffat. Kan kan du ta hjälp av anhörig eller vän som kan vara ett stöd i nästa gång du söker hjälp, genom att följa med? Skulle du också kunna bli hjälpt på annat håll, tex via någon diakon? Eller hjälpa dig själv genom tex att sysselsätta dig med någon aktivitet du tycker om? Detta är bara exempel på vad man kan göra, det är du som vet vad som är rätt för dig. Om du gör en sådan här handlingsplan, ta det steg för steg och ta en dag i taget. Nya idéer kan komma upp efterhand också. Jag hoppas att du genom detta, eller genom någonting annat, kan finna kraft i att inte ge upp tills du får rätt hjälp. Vården ska inte sjukdomsförklara och dela ut diagnoser utan att man ser hela dig, din historia och i vilket sammanhang du befinner dig. Kram.

    Trådstartaren

    Jag har inte svar på hur du ska dig ur den onda cirkel du hamnat i eftersom jag inte vet vad som hänt men jag utläser att det hänt saker som gjort att ditt förtroende för vården är dåligt. Om du ska söka hjälp igen kanske du därför ska börja om på nytt. Kan du tex ringa 1177 och berätta hur du mår och dina erfarenheter från psykiatrin och hur du kan få hjälp på annan mottagning än den du varit på tidigare? Och se om de kan guida dig vidare utifrån det. Kanske kan de även vägleda dig i hur du anmäler vårdskada om sådan inträffat. Kan kan du ta hjälp av anhörig eller vän som kan vara ett stöd i nästa gång du söker hjälp, genom att följa med? Skulle du också kunna bli hjälpt på annat håll, tex via någon diakon? Eller hjälpa dig själv genom tex att sysselsätta dig med någon aktivitet du tycker om? Detta är bara exempel på vad man kan göra, det är du som vet vad som är rätt för dig. Om du gör en sådan här handlingsplan, ta det steg för steg och ta en dag i taget. Nya idéer kan komma upp efterhand också. Jag hoppas att du genom detta, eller genom någonting annat, kan finna kraft i att inte ge upp tills du får rätt hjälp. Vården ska inte sjukdomsförklara och dela ut diagnoser utan att man ser hela dig, din historia och i vilket sammanhang du befinner dig. Kram.

    Tack för ditt meddelande. Jag blir rörd när jag läser och inser att någon som knappt känner mig alls bryr sig så mycket. Tack, du är guld värd.

    Jag överväger att åka till psykakuten för att se om dom kan hjälpa mig med en ny vårdplan på ny mottagning. Men jag har lite dubbelliv. Jag är jätte sjuk på min fritid, dvs all vaken tid förutom när jag är på mitt jobb. Där har jag hög arbetsmoral och sliter som ett djur. Jag kämpar som om jag måste bevisa att jag är värd att andas trotts att jag är den jag är, och jag gör det också för att söka bekräftelse som jag jag inte får av mig själv.

    Så nu när jag har lämnat jobbet t.ex, jag vill dö. Men tänker va ska dom tänka på jobbet om jag inte dyker upp, hur många problem resulterar de i. Vad har de för konsekvenser både i de praktiska och vad skulle människor tycka om mig.

    Just nu har vi många sjuka på jobbet, så att jag är där är verkligen ett måste för att de ska gå runt. Mina känslor får inte plats just nu

    Dina idéer om hur du ska söka hjälp låter som ett bra första steg. Jag håller tummarna för att du får ett bra bemötande denna gång så att du slipper att sedan samla mod för att våga söka hjälp på nytt. Du är stark och modig. Mina varmaste hälsningar och var rädd om dig <3

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.