Har precis blivit diagnostiserad och skall påbörja behandling. Vet inte exakt huruvida medicineringen kommer se ut och jag har knappt landat i detta faktum av diagnos. Det kommer säkert bli bra eller bättre med medicin och med stöd och hjälp. Dock har jag inte vart super ärlig i intervjuerna men såklart antytt att det ibland funnits perioder av stark sexualitet. Skulle jag vart ärlig hade jag skämts ihjäl eftersom innerst inne är jag en gränslös och väldigt sexuell människa. Det har såklart ställt till det förr om åren, men numera lever jag i ett förhållande, som är så sexuellt dött sedan länge. Jag visste det redan innan vi blev ett par att min partner var väldigt “svensson” men kärlek och förälskelsen gav vika och därmed också minna innersta lustar och drömmar. Jag har endast haft väldigt få oskyldiga “snedsprång” under 10 år i detta förhållande. Kanske ett par utsvävningar med både män och kvinnor, men det var länge sedan nu. Kicken som sexualiteten och spänningen jag utsatt mig förr, saknar jag så otroligt mycket. Känns som jag kommer dö nyfiken trots ett liv och duss långt bakåt i tiden. Så det jag egentligen bara ville dryfta är att sexualiteten har alltid vart mig nära och en härlig energi, trots att den ibland lett mig till dysfunktionella möten, och även fast jag lever i ett förhållande som är dött sexuellt, är jag så rädd att när medicineringen startar kommer en stark energi och lusta dö i mig. En del av mig. Är det någon som har liknande erfarenheter och upplever likande? Allt gott// M
