Psykakuten St görans sjukhus.

Min fru ringde 112 igår.

Jag har bestämt mig för att avsluta mitt liv. Inte I affekt som många beskriver utan för att jag bestämt mig för att det är bästa lösningen.

Fick prata med 112 när jag väntade på att min fru skulle komma hem så jag kunde åka. Mina små barn var hemma så jag ville inte lämna dem ensamma.

Pratade med 2st som försökte ge mig nån anledning att ens vilja ha hjälp. Tyckte synd om dem när jag hörde hur deras desperation växte och växte ju mer de insåg att loppet var kört.

Lovade att prata med ambulanspersonal så stackarna kunde få sova sen.

Väntade ca 2-3h på ambulanspersonal som efter att ha pratat en stund gav mig valet att åka in till psykakuten självmant eller att de skulle ringa en poliseskort då de kände att jag var en fara för mig själv.

Lyckades dock övertala dem att jag skulle åka in själv efter jobbet dagen efter. Fick kämpa med övertalningen men efter ett tag så köpte dom min anledning.

Hur som helst.

Åkte till akuten idag.

De hade en remiss där de såg allt som hänt.

Pratade med en läkare och förklarade allt igen vilket slutade med att han skickade hem mig. Dom ska ringa mig, kvällstid nu under två dagar och höra hur jag mår 😂

Jag tänkte ge vården en chans och se om de kunde hitta någon anledning för mig att tänka om. Fick ett nummer till en privat firma där jag kunde ringa och söka hjälp om jag ville 😂

Nu förstår jag hur min mamma blev behandlad innan hon tog sitt liv.

Min terapeut skickar desperata sms och ber mig söka hjälp för att få vård. Stackarn kan inget göra. Har slutat berätta hur nära det är för det gör ont i mig att se hur hon påverkas.

Varför skriver jag då detta?

Enkelt.

Jag visste redan innan att vården inte har nåt att erbjuda mig. Har inget kvar att leva för.

Jag gav dem en chans och de visade hur totalt kass psykvården är.

Jag sa uttryckligen att jag inte ser någon anledning att leva och att jag inte ens ser varför jag ska ta emot vård då det enda det gör är att förlänga smärtan. Inte ens då tog de tag i problemet.

Antagligen för att jag är för lugn.

Vet vad jag vill och är tillfreds med det. Satt inte och grät eller tyckte synd om mig själv. Känns ju som en lättnad att tänka på att jag snart slipper lida…

[Indigo Qugimo]

Hej

Jag kan så väl känna igen det där sättet att resonera.För mej har tanken på självmord ofta fungerat som nån typ av säkerhetsventil.Jag vet att möjligheten att avsluta allt finns där,om det skulle bli alltför tungt och meningslöst att fortsätta leva.Uppenbarligen har jag aldrig tagit steget (eftersom jag sitter här och skriver det här) även om det varit nära många gånger.Jag har ju alltid bestämt mej för att ge livet en chans till,att inte ge upp hur hopplöst det än kan te sej.

Jag är fullt medveten om,att det inte fungerar att försöka ge en självmordsbenägen människa dåligt samvete,men vill du inte se dina barn växa upp?Är du inte nyfiken på hur det kommer att gå för dem i livet?Vill du verkligen att de resten av livet ska undra,varför deras pappa inte ville stanna hos dom?Du skriver att din mamma begick självmord,så du minns säkert hur du kände det då?

Nu vet jag ju inget om vilken situation du befinner dej i och varför det känns så hopplöst.Men av vad du skriver så verkar du ha mycket att kämpa för.För mej,som varit ensam hela livet,aldrig varit gift eller fått barn,så verkar det lite konstigt att vilja lämna det,som jag önskat mej,men aldrig fått.Jag har försökt kämpa vidare ändå, även om mitt liv tett sej ganska innehållslöst emellanåt.Vi vet ju inget om vad som händer imorgon och allt kan förändra sej och bli på ett helt annat sätt än vi tror.Jag hoppas att du inte ger upp.Försök ge livet en chans till,även om det känns hopplöst.Jag har ju gett livet många chanser och blivit besviken nästan lika många gånger.Men så länge man lever så finns ju möjligheten till förändring.Ger man upp så är det ju kört……..

Svensk sjuk och psykvård är verkligen kass.

Varför vill du ta livet av dig?

Behöver du nån att prata med?

Hej!

Jag undrar vad dina närmaste och din terapeut säger som skäl för att du ska vara kvar i livet. Kan du berätta om det?

Jag förstår att din smärta är väldigt väldigt svår. Jag förstår också att det finns en tröst i att det är möjligt att ta slut på allt.  Men kanske räcker det med vetskapen att du har makten. Många har kommit ut ur mörkret och fått tillbaka livet. Det är bland så lite så lite som behövs för att det ska börja vända.  Jag hoppas ser kommer att bli så för dig!

 

 

 

Om det betyder något att veta något om mig så kan jag berätta att jag två gånger varit med min son till psykakuten för att han hotat och möjligen velat ta sitt liv. Det vill han inte längre han mår mycket böttre och det är jag såå tacksam för.

Sitter sedan i tisdags inspärrad på st Görans sjukhus. Mest för att förhindra mig från att ta mitt liv. Finns ingen direkt plan för hur jag ska må bättre.

Får lugnande och nåt anti-psykotikum som jag inte kan namnet på.  Annars är det tiden som ska läka mina sår vad det verkar. Risken är att jag blir kvar här länge, dvs jag kommer förlora jobbet. Relationen är ju redan fucked så kommer inte finnas nåt att komma ut till.

Inte för att det fanns så mycket innan detta, men ändå…

Så bra att du orkar skriva under omständigheterna!!!

Men vad tråkigt att höra att det blev sämre snarare än bättre sen du skrev sist. När man mår så dåligt som du gör är det så himla svårt att se att det finns eller kommer att finns något som är positivt att leva för. MEN det är det är inte sant utan orsakas av ditt tillstånd. Inte tvärt om. Det är därför såå viktigt att inte ge upp. Lita på att hjälpen du får.  Även när du har det sjukt jobbigt. Det kommer att bli bättre.

Allt förändras med tid. Natt blir dag.