Samtalet där jag erkände allt för min mor och blev accepterad trots att jag inte längre var perfekt. Saker jag bekänt för andra många gånger, men aldrig för min familj.
Min mentala ohälsa tog också slut med det samtalet. Och då är jag ändå bipolär-1, ADHD på max med en släng av ASD. Har även epipesi verkar det som, men inget har fått mig lida efter de samtalet. Jag blev normal, en människa. Trots att jag alltid trott att jag varken var normal eller människa, men min mamma hade visst exakt samma problem som jag. Bara att hon aldrig nämnt det 🙂
Har inte sätt min perfektionist, OCDP, eller pedantism efter det samtalet. Konstigt hur ett erkännande för en person kan vara en frälsning, det var ju egentligen inget speciellt.
Värsta är att jag har bekanta som upplevt lite samma, de har dolt sina tankar/misstag/känslor från familj, därför blivit väldigt sjuka, tills dagen dom är ärliga.
Det är dyrt att hålla fasader uppe, alla jag känner som gått in i väggen(och jag själv) eller lidit av depression har också lidit av en falsk front, anpassning till samhällets normer ska man inte ta lätt på.
