Varför nedvärderande dagverksamheter för personer med psykisk ohälsa?

Okej, då förstår jag “blind bäck!” Tack för förklaringen.

 

Men jag tror inte att det behöver vara en “psykisk störning” att må jättedåligt av hur man ser ut. Det finns ju någorlunda allmänna, “objektiva” skönhetsnormer. Och är man väldigt långt ifrån dem, då är man väl inte psykiskt sjuk, för att man inser det, när man jämför sig med andra. Man blir bara ledsen över detta faktum och tycker att livet är orättvist.

 

Samtidigt har du förstås en poäng i att människor kan se “helt olika saker i varandra. Och tittar på varandra på helt olika sätt. Värderar helt olika”. Men det finns normer, och det du beskriver är nog minoritetens inställning? Jag pratade med en kille på ett annat forum, som beskrev hur hans självförtroende bara blev sämre och sämre med alla refuseringar på dejtingsidor. Själv har jag aldrig vågat mig in i den världen, just p.g.a detta. Men där kan man ju verkligen fått ett kvitto på att man inte duger, att man inte lever upp till skönhetsidealen. Så det är nog en stor källa till extra psykiskt lidande, för de som redan mår dåligt och är socialt osäkra, har social fobi, som aldrig går ut på krogen etc.

 

Men du skriver alltså samtidigt väldigt klokt och säkert korrekt om undantagen, du påpekar att man kan i olika exempel se “bristen på samband mellan defekter och psykisk hälsa/lycka/framgång – vilket man som dysmorfiker sätter likhetstecken mellan”.

 

Problemet är väl att man oftast inte ser dessa exempel, utan precis motsatsen? Men, visst, det gäller att se glaset som halvfullt, antar jag. Men det är lättare sagt än gjort.

 

Jag kanske även föredrar att det skulle vara ett personligt problem, eftersom det är svårt att förändra normer.

Hoppas att de med makt att diagnosticera och behandla kan skilja på sådant.

Upplevelsen av att inte höra till, inte accepteras, är ju bland det värsta man kan råka ut för. Och så känns det ju att avsky någonting i sitt utseende.

Jag stannar ibland inomhus bara av den anledningen: att jag känner mig för ful för att visa mig.

Får jag fråga varför du inte vågar använda dejtingtjänster? Är det alltså relaterat till någonting med ditt utseende?

Jag tror att du har väldigt rätt i det du skriver om sånt att det är “en stor källa till extra psykiskt lidande, för de som redan mår dåligt och är socialt osäkra, har social fobi, som aldrig går ut på krogen etc.”

 

 

Du skriver så bra, alltså jag menar inte bara för att du höll med mig om en sak. 🙂 Utan jag tänkte på det du skrev innan. Var rädd att du skulle ta illa upp för att jag delvis ifrågasatte/problematiserade det du skrivit innan. Så snyggt av dig att ta det på rätt sätt och fortsätta diskussionen så klokt och insiktsfullt!

Även om det naturligtvis är tråkigt att höra att du stannar inne ibland bara av den anledningen, så känns det ändå på sätt och vis “bra” att inte vara ensam om att ha såna nojor. Att höra att andra också känner så. Det är väl det som är en vits med den här sajten, att få veta, få bekräftelse på, att det finns flera andra med ungefär samma problematik och upplevelse. Men självklart känner jag också jättemycket empati med dig och blir ledsen för att du mår dåligt.

Ja, att jag får ångest av dejtingsidor är för att jag inte har tillräckligt bra självförtroende när det gäller utseendet, men också för att jag inte vill bli igenkänd (har ett ganska offentligt jobb). Skulle kännas pinsamt, skamligt på något sätt. Alltså, angående utseendet så är det inget sjukligt abnormt, inget extremt, utan mest att det är en bra bit bort från fotomodellsutseendet.

Har ändå testat att registrera mig på nån dejtingsida och försöka få kontakt med personer via det de skrivit, alltså deras personligheter, insidan. Men det är närmast omöjligt. 99% (minst) verkar handla om yta och utseende på såna sajter. Det här med att det är insidan som räknas, det existerar inte i praktiken, verkar det som. Borde finnas fler forum/sajter/kontaktsidor för de som tror på det.

 

Jag tycker att det du skriver är väldigt intressant och insiktsfullt och öppet. Du kan verkligen skapa ett bra samtalsklimat. Tack för all bekräftelse du för in hela tiden.

Jag försvann lite fr att jag kände att jag lät förnumstig och att jag bara tappade bort mig lite i annat.

De där dejtingsidorna är ju rena mardrömmen. Verkar vara survival of the fittest som gäller. Svårt att sticka ut hakan om man inte direkt känner att man håller måttet. Någon jag känner sa att man inte måste lägga upp bilder på sig själv på tex Tinder? Att vissa lägger upp en bild på en solnedgång eller nåt istället.

Det skulle jag kunna tänka mig att öra men det är klart att då gäller det ju att 1. hitta nån som ens blir intresserad? 2. i det urvalet hitta nån som man tycker är intressant. För min del tillkommer 3. hitta nån som vill dejta en sjukpensionär? Big no no.

Jag känner en person lite just nu som jag tycker är jättespännande och attraktiv (gift så det kan inte bli något) men vars utseende är en bra bit ifrån normen. Just sayin’.

Förlåt för sent svar! Tack för dina vänliga ord, blev jätteglad!

 

Vet du om det finns några mötesplatser (tänkte främst online) för personer som är introverta, blyga?

 

Sjukpensionär tycker jag inte borde vara något problem. Personligen skulle jag inte alls se det som något hinder eller något negativt.

Jag tror att många ser det som någonting dåligt. Man är misslyckad i mångas ögon. Lite sämre än andra, inte lika med i samhället.

Jag har inte kollat upp (digitala) mötesplatser… kanske skulle vi kolla på varsitt håll och tipsa här när/om vi hittar?

Ja, låter bra!

Jag går på sysselsätning via socialpsykiatrin (har ADD), det är en pysselverksamhet.

Efter att ha levt i social isolering och ensamhet i 11 år, så  fick jag möjligheten att börja på sysselsättningen i somras. Det är det bästa som hänt mig på alla dessa år.

Isoleringen är bruten, men jag lever dock fortfarande i ensamhet.

Jag kommer nog aldrig att komma ut i arbetslivet igen och i min stad finns inget annat för nån som mig.

Jag håller inte med om att det är nedvärderande.