Mår dåligt av samhällets attityd mot mig

[Purple Lukumi]

Att “må dåligt” är ganska lindrigt uttryck egentligen. I själva verket triggar det självskadebeteende och t.o.m. självmordstankar hos mig när jag blir bemött på det sättet som biståndsbedömare mm. gör mot mig.

Jag är öppen, ärlig och sårbar, berättar vad jag varit med om, vad jag har för diagnoser, vad jag har för behov osv. och vad det har haft för konsekvenser att jag haft alldeles för lite stöd från samhället. Handläggaren spelar empatisk och säger att hon förstår. Först när det är dags att få beslut avslöjar hon att hon inte står på min sida, och att allt jag har berättat henne har ingen betydelse. Jag får ingen mer hjälp och ingen förklarning heller varför, de bara “bedömer att jag klarar mig.”

Detta får mig att hata delvis mig själv som varit dum och litat på någon som inte är värd min tillit. Delvis henne som inte lyssnar på mig eller mina behov. Delvis hela systemet eftersom det inte var första personen som beter sig på det sättet mot mig, och jag är rädd att inte den sista heller. Delvis hela mitt liv eftersom det är just sådana oempatiska fyrkantiga byråkrater som bestämmer och har makt över mitt liv.

Vet inte vad jag ska göra, jag bara står inte ut med sådana människor längre? Vill inte ha sådana i mitt liv, ändå tvingas jag ha med dem att göra om jag vill fortsätta och få hjälp av samhället, även om hjälpen inte räcker till. Jag känner mig så förnedrad, förödmjukad och kränkt, och det händer nästan varje gång jag varit i kontakt med handläggarna mm.. Har funderat  på att göra ivo anmälan men de som jobbar där kanske är lika fyrkantiga och inte ser mig som människa, utan bara bryr sig om lagarna följs mm. Hur kommer jag orka fortsätta leva i en sådan här värld?

[Purple Lukumi]

Hjälp mig någon. Får bara fyrkantiga svar från ivo när jag har kontakt med dem angående detta, och de svarar inte ens på mina frågor. Det bara ökar min känsla av hopplöshet. Känns som att det finns ingen som står på min sida, hela samhället styrs av psykopater, finns ingen empati eller medkänsla i denna värld. Jag vill inte leva i sånt här samhälle. Skulle chatta med självmordslinjen men det är fullt i kön. Är rädd att jag skadar mig snart om inte någon hjälper mig.

Jag känner som dig, att vården är byråkratisk. Har haft kontakt med psykvården i 25 år och aldrig fått någon riktig plan för hur man kan hjälpa mig. Har mest blivit erbjuden boendestöd vilket är obegripligt för jag är hyfsat bra på sånt som rör vardagssysslor. Jag skulle aldrig ligga kvar halva dagen i sängen fast jag är deprimerad. Jag mår fysiskt illa av att bara ligga ner, måste röra mig, städar, diskar och tvättar varje dag. Tar promenader varje dag. Jag har  ångest som jag bara fått mediciner för och Det har aldrig hjälpt. Jag är en känslig person och har mött många fyrkantiga personer som inte sett mig och läkare har kört över mig ibland kränkt mig på ett sätt som är oförsvarligt. Har tänkt och planerat ta mitt liv men är rädd för att misslyckas och bli en “grönsak.” Är  ensam utan familjemedlemmar och vänner.Den enda som hör av sig är mitt ex men han mår för dåligt själv för att vara ett stöd. Han mår själv dåligt av hur lite han pasar in.Jag känner oxå att världen styrs av psykopater, blir mer uppgiven för var dag när jag ser hur världen ser ut. Det är obegripligt! Önskar jag kunde hjälpa dig. vara ett stöd. Hoppas du är kvar?

[Purple Lukumi]

Anonym skrev:

Jag känner som dig, att vården är byråkratisk. Har haft kontakt med psykvården i 25 år och aldrig fått någon riktig plan för hur man kan hjälpa mig. Har mest blivit erbjuden boendestöd vilket är obegripligt för jag är hyfsat bra på sånt som rör vardagssysslor. Jag skulle aldrig ligga kvar halva dagen i sängen fast jag är deprimerad. Jag mår fysiskt illa av att bara ligga ner, måste röra mig, städar, diskar och tvättar varje dag. Tar promenader varje dag. Jag har ångest som jag bara fått mediciner för och Det har aldrig hjälpt. Jag är en känslig person och har mött många fyrkantiga personer som inte sett mig och läkare har kört över mig ibland kränkt mig på ett sätt som är oförsvarligt. Har tänkt och planerat ta mitt liv men är rädd för att misslyckas och bli en ”grönsak.” Är ensam utan familjemedlemmar och vänner.Den enda som hör av sig är mitt ex men han mår för dåligt själv för att vara ett stöd. Han mår själv dåligt av hur lite han pasar in.Jag känner oxå att världen styrs av psykopater, blir mer uppgiven för var dag när jag ser hur världen ser ut. Det är obegripligt! Önskar jag kunde hjälpa dig. vara ett stöd. Hoppas du är kvar?

Tack för svaret, det betyder mycket. Jo jag är kvar. Fick chatta med en volontär på självmordslinjen till slut.

Har du tänkt på vad du skulle behöva för hjälp istället för boendestöd? Det är ju iofs bra att du kan fortsätta med dina vardagssysslor trots din ångest. Jag är tvärtom, blir handlingsförlamad av min ångest och mörka tankar och behöver verkligen samhällets stöd att få någonting gjort.

För övrigt känner jag mycket igen mig i det du skriver. Jag är också väldigt känslig och det hur man uttrycker sig har stor betydelse. Hade säkert kunnat hantera avslag mycket bättre om handläggaren hade uttryckt sig på ett annat sätt. Men hon visar ingen hänsyn till vad jag känner. Jag har blivit utsatt för psykisk misshandel tidigare och haft människor i mitt liv med starka narcissistiska drag och detta sätt att bemöta mig triggar igång samma känslan av att jag är värdelös, mina känslor har ingen betydelse osv. I själva verket tycker jag att detta sättet att bemöta andra människor är en form av psykisk misshandel. Men det har blivit en norm i samhället, som du berättar att du varit med om samma sak. Jag tror på dig och är rädd att det kommer att bli värre i framtiden om t.ex. AI kommer att fatta beslut istället för levande människor. Robotar lär ju inte ha någon empatisk förmåga. Jag har faktiskt ingen lust att leva i en sådan värld, det är tillräckligt illa redan nu.

Samtidigt har jag tänkt att det vore väl bäst att vi som är utsatta hjälper varandra istället. Jag försöker få kontakt med någon eller några i min hemkommun som kan vara intresserade att hjälpas åt med hushållssysslor, till exempel. Det går visserligen ganska trögt eftersom mycket av min energi går åt att överleva och kämpa emot att inte skada mig själv. Men jag har inte gett upp ännu, hur svårt det än är att känna hopp i denna mörka världen…

Vad skönt att det hjälpte att jag svarade 🙂 Det du skulle behöva är kanske boendestödjare som kan hjälpa dig med hushållssysslor. Handlar det om att du inte orkar ringa och berätta om din situation för kommunen? Det jag har behövt i många år är en psykolog, jag har bara haft sporadiska kontakter, ingen långvarig behandling. Det har jag efterfrågat i många år som sagt. Den senaste kontakten hade jag med en terapeut på vårdcentralen. Hon föreslog att jag skulle gå till en lokal i kommunen och träffa folk. Det var inte det jag behövde. Jag fick nej till behandling i psykiatrin. Jag har gett upp det nu. Har kämpat för att få hjälp i halva mitt liv. Man orkar inte hur länge som helst. Och jag har liksom du blivit bränd så många gånger av byråkratiska människor som godtyckligt beslutat  att jag inte ska få  behandling eller nekat mig ersättning när jag är sjuk…Jag kan rekommendera dig att vända dig till en diakon i kyrkan. Chansen är stor att man får en kravlöst och omtänksamt bemötande där. Det är ingen behandling men det är stödsamtal som ändå kan vara till stor hjälp. Nu i corona tider har jag märkt att det varit svårare att få tider då de jobbar hemifrån men det kanske inte är så i din församling.

[Purple Lukumi]

Anonym skrev:

Vad skönt att det hjälpte att jag svarade 🙂 Det du skulle behöva är kanske boendestödjare som kan hjälpa dig med hushållssysslor. Handlar det om att du inte orkar ringa och berätta om din situation för kommunen? Det jag har behövt i många år är en psykolog, jag har bara haft sporadiska kontakter, ingen långvarig behandling. Det har jag efterfrågat i många år som sagt. Den senaste kontakten hade jag med en terapeut på vårdcentralen. Hon föreslog att jag skulle gå till en lokal i kommunen och träffa folk. Det var inte det jag behövde. Jag fick nej till behandling i psykiatrin. Jag har gett upp det nu. Har kämpat för att få hjälp i halva mitt liv. Man orkar inte hur länge som helst. Och jag har liksom du blivit bränd så många gånger av byråkratiska människor som godtyckligt beslutat att jag inte ska få behandling eller nekat mig ersättning när jag är sjuk…Jag kan rekommendera dig att vända dig till en diakon i kyrkan. Chansen är stor att man får en kravlöst och omtänksamt bemötande där. Det är ingen behandling men det är stödsamtal som ändå kan vara till stor hjälp. Nu i corona tider har jag märkt att det varit svårare att få tider då de jobbar hemifrån men det kanske inte är så i din församling.

Jag har faktiskt boendestöd redan men det började bli problem när de drog ner min tid ca ett år sedan. Från 8 timmar per vecka till drygt fyra timmar per vecka. Började må mycket sämre sedan dess. De vet om min situation på kommunen, jag har pratat och berättat allt detaljerat, och boendestödjarna som har mest kontakt med mig vet ju om hur jag har det utan att jag behöver berätta. Det räcker med att se hur jag mår när jag varit ensam lite för länge.  De har rapporterat, kontaktat chefer, pratat med handläggare och gjort allt de kan för att jag skulle få mer tid men ingenting hjälper. Jag bifogade tom läkarintyg i min senaste ansökan men trots allt blir det ingen mer tid, och som jag skrev förut, ingen vettig förklarning till det heller.

Har också funderat på att vända mig till kyrkan men inte orkat ta itu med det ännu. Skulle också gissa att det blir inget fysiskt möte men man skulle ju kunna ta samtal per telefon i alla fall, bättre än ingenting…

Har du provat online terapi? Jag provade första gången förra veckan och har tid nästa vecka igen. Hittills verkar det lovande, kunniga terapeuter, korta väntetider och det ingår i högkostnadsskydd. Är osäker om man får göra “reklam” här med en länk till deras hemsida (admin?) så vågar inte göra det men googla gärna om du tror att det kunde vara något för dig. 🙂

Aha jag förstår, tråkigt att du fått färre timmar! 🙁 Har du någon anhörig som skulle kunna hjälpa dig hemma ibland? Ja samtal till diakon via telefon tror jag kan vara lättare att få. Värt att prova! Tack snälla för tipset till online terapi! 🙂 Jag kan kolla upp vad det finns. Har läst lite om det tidigare men inte kollat upp det närmare. Men det ska jag göra nu. Tack igen Kram

[Purple Lukumi]

Anonym skrev:

Aha jag förstår, tråkigt att du fått färre timmar! 🙁 Har du någon anhörig som skulle kunna hjälpa dig hemma ibland? Ja samtal till diakon via telefon tror jag kan vara lättare att få. Värt att prova! Tack snälla för tipset till online terapi! 🙂 Jag kan kolla upp vad det finns. Har läst lite om det tidigare men inte kollat upp det närmare. Men det ska jag göra nu. Tack igen Kram

Precis som du har jag inga familjemedlemmar eller vänner som kan hjälpa. De få som jag har kontakt med bor långt borta. Undrar också om jag ens vågar ta emot hjälp av samhället längre heller, jag betraktar deras sätt att bemöta mig som psykisk misshandel och mår bara sämre när jag haft kontakt med dem. Men klarar inte mig själv heller. Vet verkligen inte vad jag ska göra, orkar inte leva såhär. 🙁

Det är verkligen märkligt att man blir trampad på när man är som svagast. Jag orkar inte heller med att söka hjälp längre för jag har alltid mått sämre efteråt. För att ingen vill förstå och dömer ut mig redan på förhand.

[Purple Lukumi]

Anonym skrev:

Det är verkligen märkligt att man blir trampad på när man är som svagast. Jag orkar inte heller med att söka hjälp längre för jag har alltid mått sämre efteråt. För att ingen vill förstå och dömer ut mig redan på förhand.

Visst är det märkligt, samtidigt förståeligt eftersom vi som inte mår bra är lätta att trampa på. Vi är redan sköra och vi går lätt sönder. Vi orkar inte protestera, eller stå upp för oss. Perfekta måltavlor för den som vill känna makt över någon med andra ord.

Kan ändå starkt rekommendera att ta kontakt med någon online terapi om du inte gjort det ännu? Jag hade ett samtal med dem idag igen och kände att terapeuten förstod mig och bekräftade mig och stod på min sida. Det känns viktigt att någon inom vården gör det, så att man inte tappar hoppet för världen helt och hållet. Styrkekram på dig!

Ja men jag förstår inte att dom inte har dåligt samvete när dom knäcker någon som är skör? Det kan ju förstöra en människas liv totalt!  Tack, jag har inte orkat det för jag känner att det tar tid att berätta om allt från början. Vet inte vart jag ska börja…blir ofta stressad av begränsat med tid. Sen är jag ändå rädd att få någon som inte förstår mig eller svarar på ett sätt som förvirrar eller oroar. Men ska absolut försöka testa online terapi ändå när jag känner mig modig nog.. tack för tipset! Kram ❤

[Purple Qequmi]

Förstår inte heller hur det kan finnas så många okänsliga och samvetslösa människor som har makten att bestämma över andras liv; att de kan trampa på såna som redan ligger!? Jag är medveten om att det alltid kommer finnas sådana människor som njuter av att plåga andra- men hur kan de vara så många?? De är ju tamejfan överallt!