Jag har sån kraftig ångest just nu att jag knappt klarar av vardagen.
Lång historia kort: jag och min man fick barn i januari, bodde i en stad ca 3 timmar från närmsta familj. Jag höll på att bli deprimerad av den konstanta sömnbristen och ingen avlastning (och covid på det). Min man och jag gick varandra på nerverna, vi var helt enkelt trångbodda och i behov av hjälp. Vi valde att flytta till en ort närmre familj och hjälp under tiden jag var föräldraledig. Jag har sökt jobb men fått nada pga covid mestadels. Folk vill inte anställa, trots att min utbildning är ganska eftertraktad. Min man har fått jobb på nya orten. Min föräldraledighet löper ut 1 februari och nu vill min arbetsgivare på gamla orten att jag säger upp mig. Men då hamnar jag utan a kassa på 45 dagar. Facket menar att mitt förhandlingsläge inte är superstarkt för att ex bli uppsagd pga arbetsbrist heller eftersom det var jag som flyttade. Så just nu har jag sån jävla ångest. Jag känner att jag är sämst i hela världen som inte fått nått jobb och att jag mest troligt kommer vara utan nån form av inkomst på 2 månader. Har sån ångest ibland att jag knappt kan andas. Vet inte vad jag ville med detta men skönt att skriva av sig…
