Bortgjord och ensam

Jag har under mitt liv kämpat med ångest och oro. Jag är en känslig person som växt upp i en familj med en del problem. Jag har skador från det som gör sig påminda. För en tid sedan blev det värre och jag föll i en djup depression. Jag blev paranoid och fick torgskräck. Genom livet har mitt mående påverkat mina relationer. Jag har svär med vänner och partners. Jag rymmer lätt iväg när de blir svårt. Ofta när jag va yngre har jag betett mig rent av illa mot snälla människor. Ibland för att jag har retat mig på att deras familjer varit så funktionella och “hela”. Jag har inte känt mig förstådd. Jag har haft sån smärta o bröstet som legat och värkt i mig men  när jag försökt förmedla det till vänner har jag inte känt mig lyssnad på. Som att de tycker att jag varit jobbig, gnällig eller svag. Jag har nu de senare åren hållt mig mer och mer för mig själv. Jag har knappt något intresse av att träffa andra människor. Men ensamheten ger mig också tid att tänka på allt jag skulle kunna gjort annorlunda mot vänner och pojkvännen. Tankarna lämnar mig inte. Jag är mest ensam nu för tiden. Lär känna mig själv. Minnen från barndomen kommer också upp. Då gör de ont. En sorg över livet kan sätta sig. Mitt syskon mår inte alls bra heller. Han tror att han gör det men jag ser att han går mer och mer vilse.

När jag va på mitt värsta ställe roade människor sig över det. Dom uppmärksammade mina svagheter och skrattade åt dom. Visst jag va paranoid ett tag, ibland kommer de tankarna tillbaka, men det finns tillfällen då jag är säker på att människor gjort detta.

Jag är inne i en ond spiral. Jag är ensam men samtidigt vill jag bara ifred. Jag orkar inte möta människor. Jag kan knappt se mig själv i spegeln. Känner avsky för min kropp. Jag har inte varit naken med någon på över ett år. Jag har fastnat i mitt gömställe.

Du måste komma över det som skett som liten. Att du inte trivs med din kropp är helt vanligt hos tjejer. Du är inte ensam. Mycket av det du beskriver går att få bort. Varför trycker du bort människor? Vad är du rädd för? Du behöver utan tvekan skaffa bättre vänner. Har du några intressen som skulle skapa möjlighet till nya vänner? Håll dig sysselsatt med sådant som gör dig glad trots att du är ensam. Små steg framåt.

Jag tror att jag resonerar som så att när det blir svårt i en relation och det gör ont eller skaver så är det smartast att dra iväg. Det behöver inte vara att någon är avsiktligt dum mot mig. Det kan vara så att den personen på något sätt trycker på en punkt hos mig som skapar känslor jag inte vill veta av. Sen om det är för att den personen behandlar mig illa, begår mänskliga fel som jag faktiskt borde förlåtit eller för att personen förändras tex att den börjar intressera sig för något som jag upplever som pressande för att jag själv inte klarar det och därför känner mig värdelös. Jag får oro om en vän träffar en partner för jag vill inte bli övergiven, då drar jag först. Jag förstår att det är sjukt beteende men jag kan inte rå för att jag inte kunnat göra annorlunda.  Jag får helt enkelt för ont och vill blunda för dessa saker. Sticker bara.

Jag tycker om naturen. Vill gärna gå långt i skogen. Går i tankar på att skaffa hund. Jag får tillfälle ibland att skapa nya band med människor men jag tar inte riktigt chansen. Jag vill ju på ett sätt vara ensam. Jag orkar inte prata med folk.. Sen har jag svårt för det där första ytliga pratet innan man kommer nära. Folk i min ålder i grupp som ska “lära känna varandra” är de värsta jag vet. Jag blir stel och obekväm så fort jag inte känner mig trygg. Jag känner mig ful dum annorlunda osv. Som att folk kan se att jag är sjuk på något sätt. Jag har sociala svårigheter och jag känner mig säker på att det uppfattas av andra.

Det låter lite som osäkerhet från din sida. För eller senare måste du ta itu med det. Du kan inte fly hela tiden. Du är säkert en jätte trevlig person som har mycket att erbjuda som vän och partner. Våga chansa och “stanna kvar”.
Jag har själv varit om situationer där man sticker iväg och även förstör relationer för att man är rädd för “tänk om”. Man får obekväma tankar och rädsla. Det leder till att man reagerar på det lilla minsta som sker och sägs. Man gör en negativ tolking av saker och ting. Ibland behöver vi vara ensamma även längre perioder och satsa på oss själva. Det får inte förvandlas till ensamhet som det ofta blir. Kul att du vill skaffa ett djur. Tänk bara på att ett sällskapsdjur inte ersätter en riktig vän i längden samt kräver också energi från dig. Finns risk att du tröttnar även om risken är liten då du gillar att promenera. Kör på! Att du känner dig annorlunda och annat är bara en tanke som du får. Hur vet du att dom personerna du försöker lära känna inte tänker exakt samma sak?

Hur tar jag itu med det? Är det bara att stå kvar och ta sig igenom det svåra eller ska jag tänka på något särskilt sätt? Jag vill inte förstöra mer relationer eller behöva skämmas över det jag gjort mer. Borde jag höra av mig till människor jag inte pratat med på år och förklara mig och be om ursäkt. Eller blir det dumt?

Alla tänker säkert liknande tankar emellanåt. Men jag kan uppleva att jag är en sån som inte kan föra mig i alla rum. Att jag har svårt att veta hur jag ska vara. Avskyr att känna mig iakttagen. Om jag upptäcker att folk tittar på mig hamnar jag i obalans och kan ibland inte röra mig naturligt mer. Börjar gå stapplande. Tror det beror på att jag övertänker och får en stress reaktion.  Det har blivit bättre sen jag började träna, ett tips till den som har social ångest och obefogade stresskänslor, rör på dig det hjälper.

Kan du möjligtvis vara en HSP- personlighet? Jag tycker mycket tyder på det enligt din beskrivning av dig själv.

https://www.hspforeningen.se/explorer/files/wwwtest%20-%20Hoegkaenslighet%20sjaelvtest.pdf

 

Att motionera hjälper en hel del mot mycket av det som tas upp i forumet. Men allt har sina gränser. Kul att höra att det blivit lite bättre. Försök se det som en stor vinst. För det visar att det går.

Att höra av sig till gamla vänner och be om ursäkt är något du vet bäst. För att någon annan ska kunna ge ett ja eller nej så måste man känna dig och dina vänner rätt bra. Dock så tänker jag ändå försöka ge ett svar. Då ni inte pratats vid på flera år så kan det kännas dumt för dig och den andra personen att höra ursäkter. Dem har säkert lagt allting bakom sig och fortsatt med sina liv. Känner du dock att det finns en person som du varit riktigt elak mot (även om personen varit det själv) men du känner att ni skulle kunna ha en relation så kan det vara värt ett försök. Du försöker ju bara göra ett fel till ett rätt. Det är ju bra och modigt. Du utvecklas som människor på det sättet genom att ta ansvar när man inser att man kunde ha betett sig lite bättre. Gör inte bara en allt för stor grej av det. Du vill lätta på hjärtat. Lägga allting bakom dig och förhoppningsvis börja om från början.

Jag vet hur det känns att känna mig iakttagen. Jag blir också lite stressad, konstig. Man känner sig inte som en själv och vill bara försvinna. Men hur länge man göra så samtidigt som man eftersträvar att leva ett “normalt” liv?! Jag brukar undvika att titta på folk med meningen (t.ex. kön affären) och tänker på vad jag ska göra för roligt under veckan. Helt okej att fantisera om något som man vet inte kommer hända. Så länge man slipper får konstiga tankar där man tror att man är i centrum och alla stirrar på en som om det vore något fel på en. Du får prova dig fram.

Då jag varken är en doktor eller psykolog så ville jag inte ta fram det tidigare men nu när det redan nämnts så tror jag också att det kan vara HSP- personlighet. Vilket kan bara en bra start att läsa om och se om du instämmer samt att det finns mängder av tips på hur man hanterar diverse situationer. Kolla runt lite och se om det är något du känner stämmer in på dig så kommer du ha en bättre bild vad jag menar med “stanna kvar”. Jag är usel på att förklara.

Väntar med spänning på ditt svar och hoppas du får en trevlig helg.

Först vill jag säga till får detta engagemang i tråden. Uppskattar samtalet, tack!

Jag läste hsp testet och om det stämde helt och hållet på mig! Jag har hört att jag kan vara hsp förr, men inte sett ett sånt test. Ska läsa på om hur jag ska hantera min personlighetstyp. Det finns säkert bra råd att leva efter. Jag känner att jag behöver lite hjälp med att komma till rätta med hur jag ska hantera mig själv. Livet känns emellanåt överväldigande.

Jag ska tänka på det där med att undvika att titta på folk i affären och hålla mig sysselsatt med tankar. Jag kan ofta titta på folk för att se efter om de tittar på mig. Och då märker ju dom att jag glor på dom. Och när dom märker det får jag panik och blir orolig över att dom tror något och sen är de igång. Jag ska jobba på att titta rakt fram och andas lugnt.

Ja alla framsteg uppmärksammar jag och gläds åt. Jag vill så gärna blir bättre. Jag drömde inatt om att jag hade en kärleksrelation vilket gjorde mig så glad eftersom det där varit “avstängt” hos mig under lång tid. Känns som mitt inre börjar mjuka upp. Hoppfullt! Hade glömt bort hur de där kan vara men nu blev jag påmind genom drömmen.

Jag vill leva fritt och orädd!

Jag ska fundera över de där med att höra av sig till gamla vänner. Som du säger kan det bli lite komplicerat med att höra av dig efter flera år… Hoppas det är glömt och förlåtet. Kanske om jag springer in i en sån gammal vänskap att jag kan säga några ord istället för att undvika människan.

Tack igen för engagemanget.

Önskar er en fin helg och hoppas all nedstängning och tid av mycket ensamhet inte är svår för er personligen utan att ni har det bra