Äktenskap håller på att fallera

Jag och min fru håller eventuellt på att separera. Hon säger att hon inte har rätt känslor för mig längre. Det är 12 år tillsammans och 5 år som gifta som håller på att ta slut. Jag har inga egna vänner och bekanta utan har levt på hennes bekantskapskrets. Mitt liv är inte värt att leva längre utan jag funderar på att avsluta mitt liv. Då kan åtminstone hon få pengar från min livförsäkring. Hon och barnen kan då leva vidare i vårt hus. Kanske är bäst så.

Det är jobbigt att avsluta relationer, och den som blir lämnad tar det oftast alltid hårdare, det blir som ett nederlag och tankarna kan bli väldigt destruktiva. Jag förstår att du mår allt annat än bra, man kan hamna i en slags krissituation då man hellre vill fly för att tanken på att stanna i situationen blir outhärdlig.
Och det är en naturlig reaktion för att man i tankarna inte har någon snabb lösning på problem. Det är så klart inte lätt att vara i din situation, men du ska inte avsluta ditt liv, varken för din egen skull och framför allt ta dig igenom det här för dina barns skull. Dom behöver dig!

Det är tufft att ta sig igenom en kris, och man behöver mycket stöd. Kan det vara något din fru säger för ögonblicket, i stridens hetta, eller är det ett definitivt ställningstagande?
Många gånger kan man få hjälp genom familjeterapi när det knakar i fogarna.

Tror nog hon menar allvar. Det har varit uppe tidigare. Men nu har det blivit väldigt konkret. Misstänker att hon börjat ha kontakt med en annan man. Väldigt hemlighetsfull med mobiltelefon, vilket hon ej brukar vara. Men kanske bara jag som har dåliga tankar. Barnen vill jag så klart vara där för. Men jag mår så pass dåligt av att tänka på ett liv i ensamhet från vuxna, att jag har återkommande tankar på att avsluta mitt liv. Tagit kontakt med läkare. Har fått på SSRI tidigare och testat KBT. Tyckte inte KBT var något. Kanske måste ge det en chans igen. Vi har ju ett så bra liv som bara håller på att slås i sönder.

Jag har en vän jag pratar med och träffar ibland. Sen så har jag umgåtts en del själv med våra gemensamma bekanta. Men känns som att de kommer välja henne framför mig. Jag älskar vårt liv. Men inte mitt egna sociala liv. Det är skit.

Det är alltid en sorg när ett förhållande inte fungerar, kanske ännu sorgligare när man själv inte märker av det utan det slår ner som en bomb. Oavsett, så är det okej att må dåligt, och tankar på att inte vilja leva mer är en överlevnadsstrategi i sig, för att man här och nu inte har några konkreta svar. Man kan inte sia in i framtiden och när man mår dåligt ser framtiden oftast väldigt mörk ut. Det sista du tog upp har jag aldrig riktigt förstått, att när två personer går ifrån varandra måste bekanta välja sida…Jag hoppas i ditt fall att det inte behöver bli så.
Och även om det blir så finns det andra möjligheter att få ett annat slags socialt liv. Det är bara att det vet du ingenting om nu. Och inget du ska grunna på just nu. Ta en dag i taget. Och testa gärna KBT igen eller eventuellt någon annan behandling. Förhoppningsvis får du bra hjälp och stöd via läkaren du kontaktat. 💜

Även om allt känns skit nu förtjänar du att vara med en person som vill vara med dig.