När du själv är en del av problemet….

Har levt i en relation med en kvinna i mer än 20 år. Vi har byggt upp en hygglig tillvaro och utvecklat en tillfredsställande vardagssamvaro. Vi har ett gemensamt barn och jag är bonuspappa till ett ytterligare barn som hon skaffat i en tidigare relation. Ganska tidigt i vår relation blev jag medveten om att hon inte var helt psykiskt stabil. Hon har fått behandling för ett flertal symptom under åren och har även ätit antidepressiva oavbrutet under 17 år. Stundtals har vår relation varit mycket påfrestande och jag har varit tvungen att “svälja” ganska mycket för att bibehålla ett relativt lugn i vårt vardagsliv. Jag beslöt mig tidigt för att betrakta vår relation som “tillfyllest” och att prioritera hennes välmående och möjligheter till rehabilitering framför mina egna behov. P.g.a. hennes psykiska instabilitet har hon sedan länge fått någon sorts sjukpension och hon har därför tillbringat sin tid i hemmet mestadels. Arbete och sociala kontakter har legat på sparlåga men hon har haft några få vänner och deltagit i en del arbetsträning genom åren. De flesta vänner har försvunnit och inget arbetsträningsförsök har gett några bestående effekter.  Hon har en familj men har medvetet valt att avbryta kontakten med både föräldrar och syskon i någon sorts konflikt som jag endast förstått brottstycken av. Hennes pappa har utsatt henne för sexuella övergrepp under hennes barndom så i det fallet är avståndstagandet fullt förståeligt och det är förmodligen också därför hennes psykiska instabilitet uppstått.

Dessvärre har hon också mycket dåliga relationer till sina båda söner. Bägge är obevekliga och vägrar att besinna att deras mamma är psykiskt sjuk. Sammantaget kan man säga att hon lagt “alla ägg i samma korg” och hennes beroende av mig har eskalerat till orimliga proportioner.

För tre år sedan kom jag på henne med att vistas på siter som förmedlar sexuella kontakter. Efter en tid fick jag även veta att hon redan varit otrogen med en annan man. Jag blev naturligtvis både arg och ledsen och det ledde till att jag för första gången på allvar började ifrågasätta vår relation. Det var inte bara otroheten som påverkade mig utan även alla de andra “förtretligheter” som präglat vår relation och som på så sätt växte till något större. Från den tidpunkten har jag sakta men säkert börjat ta avstånd från henne men jag har hela tiden försökt att stötta hennes ekonomiska och sociala liv för att hon ska kunna känna en trygghet i ett nytt eget liv.

Vi har utvecklat ett mönster där jag flyttar hemifrån (till vårt fritidshus) när “det inte går längre”. Efter ett par dagar ringer hon mig och samtalet hamnar ofta i ett läge där hon jagat upp sig och hamnat i ett “svart hål”. Därifrån är det inte långt till hot om självmord och även genomförda självmordsförsök. Jag har ringt 112 vid två tillfällen när det varit riktigt illa och hon har även tagits in på psykiatrisk klinik under kortare perioder men inget har hjälpt. Jag har också åkt själv till henne vid flera tillfällen när jag känner att självmordsläget inte är långt borta. Samma mönster upprepas och vi är ifrån varandra några dagar. Därefter ringer hon mig igen och hotar med alla möjliga hemskheter, självmord, döda mig eller misskreditera mig på min arbetsplats eller i sociala medier.

Tyvärr råkade hon även ut för ett otäckt överfall för två år sedan. överfallet ledde till att hon utvecklade PTSD-symptom och gick även på behandling för det under en tid. Under den tid hennes behandling pågick var vår konflikt väldigt intensiv. Jag erbjöd mig att stötta henne som medmänniska genom att flytta “hem” under en tid men det misslyckades eftersom hon inte kunde tänka sig någon form av relation med mig så länge inte mina känslor för henne var intakta. Av flera skäl var mina känslor inte på plats. Jag har sedan en tid träffat en annan kvinna som jag är väldigt förtjust i och gärna vill tillbringa tid med. Min ex-sambo känner inte till min relation eftersom det troligen skulle ta knäcken på henne. Min nya kvinna är mycket tålmodig men stundtals känner jag att hon inte riktigt orkar med mitt ständiga hattande och mina återkommande besök hos min ex-sambo.

Jag befinner mig i ett limboläge som är mycket påfrestande. Den ständiga oron för vad hon ska hitta på. Den ständiga oron för våra samtal där jag inte kan leva upp till hennes förväntningar på känslomässigt engagemang. Den ständiga oron för hur min nya kvinna ska agera och hur mycket hon kan tåla av mina “livräddande insatser”.

Jag är den enda som står mellan henne och ett tragiskt, ödesdigert beslut om självmord. Alla mina vänner och bekanta tycker att jag ska tänka på mig själv men jag kan inte göra så när jag är den enda som kan hindra henne att få självdestruktiva tankar. Kan man få någon hjälp och hur? Jag har pratat med hennes terapeut men hon bara hänvisar till sekretess och vägrar att ta de självmordshot jag hela tiden konfronteras med med på allvar. Det enda hon gjorde vara att göra en ögonblicksbedömning av hennes mentala läge vid en given tidpunkt och eftersom min ex-sambo dessutom är en skicklig manipulatör, får hennes hjälpresurser aldrig en rättvisande bild av hennes generella status. Vad kan jag göra när jag själv är en del av hennes problem? Ska jag återvända till henne och låtsas att allt är frid och fröjd?

[Indigo Qugimo]

Vi har bara ett liv.Ska man slösa bort det på giftiga relationer?Visst vill man vara medmänsklig,men har man inte ett ansvar för sitt eget liv i första hand?

Nej du ska inte återvända och låtsas att allt är frid och fröjd. Håller med föregående om att man har ansvar för sitt eget liv.Jag lever med en man som inte ens kan trösta mig och vägrar träffas i veckorna för att han är för trött. Ibland orkar han, men det är mest på hans villkor. Du har däremot gjort allt och mer därtill men det hjälper inte din partner, hon lägger allt på dig. För mig låter du som en drömkille…Jag har haft flera partners som dragit vid minsta konflikt trots att mina problem har handlat om mycket mer lätthanterliga saker än det som din partner kämpar med. Ingen har orkat trösta mig, backa upp mig och bara vara där.Jag står ut med min nuvarande partner eftersom jag inte har något bättre alternativ. Mitt enda alternativ är att vara ensam dygnet runt, ingen att prata med, messa med eller träffa på helgerna. Nu har jag iaf en trogen  kille sedan 6 år tillbaka,  som hör av sig varje dag och orkar träffas någon gång i veckan och en hel helg på tu man hand, i bästa fall 2 av 4 helger, när han inte har barnen. Dom andra helgerna får jag komma över och vara bonusmamma i den mån jag orkar och känner för det. Han kräver ingenting av mig.Men han är  inget  stöd när jag mår dåligt och han är deprimerad och irriterad nästan jämt.Det är alltid något, för jag är inte bortskämd med kärlek.Jag har varken familj eller vänner. Men du har ju hittat en bra tjej och verkar i övrigt ha ett normalt liv, så då ska du inte sumpa den chansen tycker jag. Det skulle inte jag gjort. Men jag förstår att det är svårt…

Du har blivit medberoende. Är inte du tillfredställd i relationen kan du knappadt vara till.hjälp för henne. Hon drar ned dig i sin skit. Tala med ett proffs hur du kan gå vidare. En människa som hotar med självmord är i behov av hjälp med det bör vara av ett progfs och inte av dig. Kandke kan ni gå i parterapi?

Anonym skrev:

Du har blivit medberoende. Är inte du tillfredställd i relationen kan du knappadt vara till.hjälp för henne. Hon drar ned dig i sin skit. Tala med ett proffs hur du kan gå vidare. En människa som hotar med självmord är i behov av hjälp med det bör vara av ett progfs och inte av dig. Kandke kan ni gå i parterapi?

Tack för ditt svar! Jag håller med dig men jag vet inte riktigt vad man kan beteckna som ”proffs”. Hon går regelbundet hos en psykolog/terapeut och träffar ibland även en psykiater som gör en utvärdering av hennes psykiska status. Enligt hennes egen utsago bedömer de att hon inte har någon diagnos alls. I deras ögon lider hon bara av någon sorts stress och mental utmattning, vilket starkt motsäger min dagliga bild av hennes symptom. Om jag försöker relatera till de vanligaste diagnostyperna hittar jag tydliga beteenden för Borderline, Bipolär, Depression och Psykotiska handlingar. Jag vill gärna lita på Psyk-expertis men idet här fallet kan jag inte se annat än att hon lyckats manipulera dem att tro att hon inte utgör en fara för sig själv.

För egen del har jag redan gått i terapi med syfte att hantera min oresonliga rädsla för att vara den enda som kan förhindra henne att begå självmord men har hittills inte kunnat frigöra mig från att ta ansvaret då jag inte känner att det finns någon hjälpresurs som kan avlasta mig.

Parterapi har vi försökt. Efter två sessioner ansåg hon att terapeuten var partisk och tog mitt parti gentemot henne och att mina redogörelser inte stämde med hennes bild av verkligheten. Hon fick panikångest under den andra sessionen och valde att avbryta försöket.

Indigo Qugimo skrev:

Vi har bara ett liv.Ska man slösa bort det på giftiga relationer?Visst vill man vara medmänsklig,men har man inte ett ansvar för sitt eget liv i första hand?

Tack för ditt svar! Du säger ungefär vad alla mina vänner råder mig. Teoretiskt håller jag med om att jag egentligen bara borde vara ansvarig för mitt eget liv men i mitt fall kan jag inte överge henne och lämna henne ensam med all panik och ångest. Visst är jag medberoende men det är också det dilemmat jag inte kunnat hantera hittills.

Anonym skrev:

Nej du ska inte återvända och låtsas att allt är frid och fröjd. Håller med föregående om att man har ansvar för sitt eget liv.Jag lever med en man som inte ens kan trösta mig och vägrar träffas i veckorna för att han är för trött. Ibland orkar han, men det är mest på hans villkor. Du har däremot gjort allt och mer därtill men det hjälper inte din partner, hon lägger allt på dig. För mig låter du som en drömkille…Jag har haft flera partners som dragit vid minsta konflikt trots att mina problem har handlat om mycket mer lätthanterliga saker än det som din partner kämpar med. Ingen har orkat trösta mig, backa upp mig och bara vara där.Jag står ut med min nuvarande partner eftersom jag inte har något bättre alternativ. Mitt enda alternativ är att vara ensam dygnet runt, ingen att prata med, messa med eller träffa på helgerna. Nu har jag iaf en trogen kille sedan 6 år tillbaka, som hör av sig varje dag och orkar träffas någon gång i veckan och en hel helg på tu man hand, i bästa fall 2 av 4 helger, när han inte har barnen. Dom andra helgerna får jag komma över och vara bonusmamma i den mån jag orkar och känner för det. Han kräver ingenting av mig.Men han är inget stöd när jag mår dåligt och han är deprimerad och irriterad nästan jämt.Det är alltid något, för jag är inte bortskämd med kärlek.Jag har varken familj eller vänner. Men du har ju hittat en bra tjej och verkar i övrigt ha ett normalt liv, så då ska du inte sumpa den chansen tycker jag. Det skulle inte jag gjort. Men jag förstår att det är svårt…

Tack för ditt svar!

Ledsen att höra att du inte får det stöd och den kärlek du behöver av dina partners. I min föreställningsvärld är ju en partner den som man i första hand ska kunna lita på och den som ska finnas där när livet är svårt. Jag är en empatisk person och som sådan kan man lätt sätta sig in i andras tankar och känslor. I det här fallet är det en förbannelse när omsorgen om andra får övertaget över ens eget välbefinnande. Man tror att empatin är något som definierar en god människa men i själva verket är det en kraft som i värsta fall kan göra flera människor olyckliga. Jag tror absolut att varje människa har en skyldighet att ta ansvar för sitt eget liv men när man är involverad med psykiskt instabila människor sätts den principen ur spel för en överempatiskt “belastad” människa.

Min kille mår själv dåligt så om jag har något problem jag vill ha tröst för eller få prata om, så blir han bara orolig.Jag själv är inte alls sån, trots att jag mår piss själv kan jag hjälpa andra människor, iaf den som står mig närmast. Jag blir oxå sjukt orolig men jag hjälper ändå till.Men det klarar inte han. Så jag hamnar ofta i det läget att det slutar med att jag måste vara ett stöd för honom fast det var jag som kom till honom för att få stöd själv…Jag är oxå överempatisk och det är ett dilemma som du säger. Det dåliga  samvetet gnager om man inte ger allt. Men det värsta är att man själv alltid blir ensam när man hjälpt andra. Så har det iaf alltid varit för mig. Jag får aldrig hjälp eller stöd tillbaka.

Anonym skrev:

Min kille mår själv dåligt så om jag har något problem jag vill ha tröst för eller få prata om, så blir han bara orolig.Jag själv är inte alls sån, trots att jag mår piss själv kan jag hjälpa andra människor, iaf den som står mig närmast. Jag blir oxå sjukt orolig men jag hjälper ändå till.Men det klarar inte han. Så jag hamnar ofta i det läget att det slutar med att jag måste vara ett stöd för honom fast det var jag som kom till honom för att få stöd själv…Jag är oxå överempatisk och det är ett dilemma som du säger. Det dåliga samvetet gnager om man inte ger allt. Men det värsta är att man själv alltid blir ensam när man hjälpt andra. Så har det iaf alltid varit för mig. Jag får aldrig hjälp eller stöd tillbaka.

Du har inte möjlighet att få hjälp via terapi eller liknande? Man kan ju välja att ha en partner som inte alltid kan ge en det man behöver, om fördelarna överväger, men då behöver man ju få kompensation från annat håll. Jag tycker det låter som om du har lite väl mycket i skithinken eftersom du får hantera både ditt eget och din partners dåliga mående själv.

För egen del kunde jag hantera min ex-sambos dåliga mående så länge det inte handlade om självmordshot men efter att det blev en realitet, har jag tappat kontrollen helt, även om jag har haft andra människor att tala med.

Nej jag får inte terapi. Jag gick till vårdcentralen till en psykoterapeut men fick ingen hjälp där. Fick remiss till två olika psykiatriska enheter men de ville inte ta emot mig. Dom menade att jag redan fått gå till en terapeut där. Men jag trivdes inte hos honom, försökte verkligen. Terapin var mycket märklig och han var inte färdigutbildad. Det var inget för mig. Jag fick inte komma till någon annan. När jag försökte åter igen fick jag veta av både läkare på vc och psykiatrin att dom inte tar emot personer i terapi som tar lugnande medicin. Jag tar lugnande endast i nödfall men det spelade ingen roll. Reglerna gäller ändå.Jag har försökt så många gånger dom senaste 5 åren men får alltid nej. Jag har inte valt att vara med en kille som inte bryr om mig, självklart vill jag ha någon som stöttar och finns där när jag behöver. Men det är oerhört svårt att hitta en kille som står ut med det allra minsta av psykisk ohälsa hos en tjej, killar vill ha en stabil tjej. Och dom vill definitivt inte ha någon som är långtidssjukskriven! Dom flesta vill ha en partner som jobbar heltid och som kan vara med på att betala lån och omkostnader för en gemensam bostad. Så mitt enda alternativ är att vara ensam, eller behålla den otillräckliga kontakten jag har med min kille. När jag inte har honom att prata med mår jag sämre än någonsin. Vi har haft några pauser i förhållandet. Men det har inte gjort att jag mått bättre. Han är den enda mänskliga kontakten jag har, den enda jag kan messa eller ringa. Om jag inte hade honom finns det risk att jag skulle bli som dom man ibland läser om, som legat döda i månader utan att någon frågat efter dom. Det som gör folk så chockade. Hur kan det hända, undrar dom. Ingen som skulle söka efter mig om jag råkade ut för något i min bostad, det är jag helt säker på. Mina grannar har ingen koll på mig. Jag har inga tider att passa regelbundet. Mina föräldrar är inte i livet, jag har ingen egen familj, inga vänner, ingen kontakt med någon. Har försökt få vänner men det lyckas aldrig. Kanske extra svårt när man blivit lite äldre. Alla verkar redan ha sina kontakter och tiden verkar inte räcka till för nya vänner. Ska jag då ta bort den enda kontakten jag har i mitt liv? Jag menar inte att ha kvar honom bara för att han ska ha koll på att jag lever. Jag tycker självklart om honom, och vi har saker gemensamt. Och han vill fortfarande vara med mig. Men jag har inte hittat någon som täcker mina behov, så som många andra verkar kunna göra.

Anonym skrev:

Nej jag får inte terapi. Jag gick till vårdcentralen till en psykoterapeut men fick ingen hjälp där. Fick remiss till två olika psykiatriska enheter men de ville inte ta emot mig. Dom menade att jag redan fått gå till en terapeut där. Men jag trivdes inte hos honom, försökte verkligen. Terapin var mycket märklig och han var inte färdigutbildad. Det var inget för mig. Jag fick inte komma till någon annan. När jag försökte åter igen fick jag veta av både läkare på vc och psykiatrin att dom inte tar emot personer i terapi som tar lugnande medicin. Jag tar lugnande endast i nödfall men det spelade ingen roll. Reglerna gäller ändå.Jag har försökt så många gånger dom senaste 5 åren men får alltid nej. Jag har inte valt att vara med en kille som inte bryr om mig, självklart vill jag ha någon som stöttar och finns där när jag behöver. Men det är oerhört svårt att hitta en kille som står ut med det allra minsta av psykisk ohälsa hos en tjej, killar vill ha en stabil tjej. Och dom vill definitivt inte ha någon som är långtidssjukskriven! Dom flesta vill ha en partner som jobbar heltid och som kan vara med på att betala lån och omkostnader för en gemensam bostad. Så mitt enda alternativ är att vara ensam, eller behålla den otillräckliga kontakten jag har med min kille. När jag inte har honom att prata med mår jag sämre än någonsin. Vi har haft några pauser i förhållandet. Men det har inte gjort att jag mått bättre. Han är den enda mänskliga kontakten jag har, den enda jag kan messa eller ringa. Om jag inte hade honom finns det risk att jag skulle bli som dom man ibland läser om, som legat döda i månader utan att någon frågat efter dom. Det som gör folk så chockade. Hur kan det hända, undrar dom. Ingen som skulle söka efter mig om jag råkade ut för något i min bostad, det är jag helt säker på. Mina grannar har ingen koll på mig. Jag har inga tider att passa regelbundet. Mina föräldrar är inte i livet, jag har ingen egen familj, inga vänner, ingen kontakt med någon. Har försökt få vänner men det lyckas aldrig. Kanske extra svårt när man blivit lite äldre. Alla verkar redan ha sina kontakter och tiden verkar inte räcka till för nya vänner. Ska jag då ta bort den enda kontakten jag har i mitt liv? Jag menar inte att ha kvar honom bara för att han ska ha koll på att jag lever. Jag tycker självklart om honom, och vi har saker gemensamt. Och han vill fortfarande vara med mig. Men jag har inte hittat någon som täcker mina behov, så som många andra verkar kunna göra.

Det är ingen naturlag att “killar vill ha en stabil tjej” Se på mig. Jag har levt med en psykiskt instabil tjej i 24 år och jag hade troligen fortsatt att leva med henne om hon inte hade stökat till det med otroheten. Kan man bara se det minsta under ytan, är det ju personligheten som är avgörande. Jag förstår att du tycker bra om din kille och att han är socialt viktig för dig men ibland kan det ju bli riktigt destruktivt om bägge mår dåligt och inte alltid kan stötta varandra. Man kan ju inte lägga sitt liv i någon annans händer men det skadar inte om åtminstone den ena parten är trygg och stabil.

Tråkigt att psykvården är så skakig och underdimensionerad idag. Det behövs, mer än någonsin, resurser när så många människor i samhället mår dåligt.

Har du haft någon nytta av stödlinjer, chattar, grupper?

Problemet är att många fina killar direkt blir upptagna rdan som relativt unga. Jag känner flera bra killar som knappt hunnit bli singlar innan dom träffar någon ny!Dom som finns kvar i min ålder är män som har svårt med anknytning, har missbruksproblem, är otrogna och sexchattar osv.Eller så vill dom träffa en yngre tjej och bilda familj. Det är verkligen så, har pratat med så många fina tjejer 50+ vältränade snygga med bra ekonomi  som aldrig hittar någon bra man. Dom har exakt samma problem fast dom är friska, som jag har. Hur ska jag då kunna det som inte är i närheten av deras liv? Det är jättesvårt. Dejtingsidor går inte att leta på där är det super oseriöst! Jag skulle såklart gärna hitta någon, en vän räcker, men då får det vara en som vill höra av sig och som tycker jag är värd att träffa. Förutom det måste jag såklart trivas med personen.Jag vill inte vara ett andrahandsval som duger bara när dom inte har någon roligare att träffa.Jag har inte hittat någon sån person.Min kille har ju inte någon insyn vad jag gör, vi bor inte ihop så det är hur lätt som helst att träffa någon annan, men det finns helt enkelt  ingen. Jag försöker vara social, har ett par olika ställen där man kan träffa andra. Det är ingen där som jag fattat tycke för eller som fattat tycke för mig. Alla är där för aktivitetens skull. Jag går till en diakon ett par ggr i månaden och det känns bra. Men hon har få tider och nu är det en månad sedan sist. Har inte fått tag på henne. Men hon är bra. Antar att andra oxå tycker det så det är svårt att få tider och det är långt att åka. Jag kan känna mig lite bättre när jag skriver här. Vet inga andra ställen där man kan nå folk som mår dåligt. Så jag greppar efter det som finns för att lindra ångesten lite.