Hur uppmuntrar man någon att söka hjälp?

Känner mest att jag gör fel hela tiden…

Jag och han har varit ihop i många år, nyligen förlovade. Vi är lyckliga, men han har haft någon form av ångest – kanske i graden ocd – sen långt innan vi blev ihop, men har aldrig fått eller letat efter någon diagnos. Det finns trauma, tror jag, men inget han någonsin behandlat på allvar.

Jag känner att det ständigt påverkar vår relation. Det gör det svårt att testa nya saker, han letar inte sig vidare trots att han inte trivs på jobbet, han blir passiv, han är alltid trött, osv.

Det gör ofta att jag slår ifrån mig. Vi grälar för att han inte söker hjälp, och för att han inte “tror på” att söka hjälp. Jag (som inte är helt ångestfri själv) skyller grälen på mig själv, upplever att jag blir kontrollerande/manipulativ, osv. Inte bra helt enkelt.

Hur har andra gjort för att övertyga någon de älskar att de behöver söka hjälp? Eller är jag helt ute och cyklar? Känner mig mest bara självisk varenda gång jag säger något…

Åh vad jag känner igen mig! Jag har en kille som oxå lider av psykisk ohälsa, GAD. Han söker sig inte heller vidare och säger att psykvård inte är något för honom. När han var där till slut fick han ingen hjälp så han vill inte försöka igen…Han har oxå svårt att ändra saker, han har pratat om att flytta i flera år och ändå händer inget, han vantrivs där han bor och klagar på det var och varannan dag..Han säger att alla andra har mer pengar än honom (fast han tjänar en bra bit över genomsnittslön) och därför inte kan köpa ny bostad. Han menar att alla på hans jobb har en partner som har lika stor eller större inkomst och att dom därför kan köpa bostäder. Då känner jag mig som bromsklossen i hans liv, för jag lever på marginalen med sjukpennning och kan inte hjälpa till med att betala en ny bostad. Det skulle jag inte ens kunna om jag jobbade deltid, som jag gjorde innan jag blev sjukskriven. Inte kul, men vad ska man göra??han är för trött efter jobbet, ofta för trött för att ens träffa mig. Om han ändå träffar mig somnar han så fort han lägger sig och vilar, och kan inte prata…Det är svårt att motivera honom att göra saker när vi ses på helger och det är i stort sett alltid jag som måste  komma med förslag.Och ja, jag har oxå mycket ångest, men VILL ändra saker och är beredd att göra det om han hjälper till.  Ändå låter det som det främst är jag som är den som inte mår bra, att jag skapar negativ stämning för att jag klagar…Tror inte du är självisk alls, du vill ha förändring för att förhållandet ska funka, det förstår jag. Tyvärr har jag inga råd, jag skulle behöva själv. Men du får gärna skriva av dig här. Jag läser/svarar! Kanske ngn annan som har tips och råd..