Kommer hem. Sätter mig på en stol. Gråten som väller fram. Som inte slutar och du känner hur ont det gör. Att du bara vill dö. Måste få luft, öppna mitt hjärta. Försöker komma i kontakt med Mind. Minuter blir till en timme och inget svar. Gråten tycks bara öka i tilltag. Tankarna på självmord likaså. Känner hur jag inte orkar stå emot. Hämtar en kniv. Vilar den mot handleden och viskar för mig själv att checka ut. Rädd för mig själv, hur skör stunden är. Jag vill ju egentligen inte må såhär. Jag vill ju bara må bra. Samlar kraft. Ringer 112. Hon jag pratar med vill skicka en ambulans. Jag försöker övertyga henne om att låta bli. Det finns de som behöver hjälpen mer än jag. Vi kommer överens om en kompromiss. Hon ber mig lägga undan kniven. Jag gör det och vi pratar vidare igen. Om allt som smärtar och tynger. Hon är bra. Jag känner hur det börjar lätta efter ett tag. Hur jag börjar frysa och skaka som om kroppen även fysiskt börjar slappna av. Efter ett tag börjar lugnet ta över helt. Jag känner mig styrkt att inte prata mer. Hon får mig att lova att ringa om samma sak händer igen. Lägger på. Alldeles slut. Tar en dusch medan jag andas korthugget och gråter ut. Undrar hur jag det här livet ska klara av. Sätter mig senare i soffan och lyssnar på djup vacker musik. Den som beskriver livet precis som det är. En vindpust av välmående sveper förbi. Jag fångar upp delar av den och vågar till och med le.
Jag vill fortsätta kämpa sol jag gjort de senaste nio år. Jag har ju kommit så långt med mig själv att det vore dumt att nu säga hej då. Så jag försöker leva vidare. Ska inte ge upp. Det som motiverar är att leva för en större sak. Med min erfarenhet borde jag äga en hjälpande hand. Är det vägen till sinnesfridens land?
Det här var min kväll och natt. Var rädd om er och kämpa på så bra ni förmår i stunden. Jag tror på ljuset trots allt jävla mörker. Men ibland likt inatt blir det svart. Men dagarna med mörker minskar, och det är tack vare att jag vågar tro på mig själv och livet. Lättare sagt än gjort såklart. Jag vet.
