Till alla oavsett
-
Kan va mysigt att tända lite ljus och äta nåt gott🙂 Förresten: Har hänt mig några gånger att mina inlägg här fastnar i väntan på godkännande. Tycker själv inte att jag skrivit något konstigt, har det hänt er också?
Jo, det brukar göra det lite mysigare, men ibland kan det också väcka ännu starkare känslor att ingen finns vid sin sida att mysa med.
Jag har inte märkt av det här med inläggen, tyvärr. Kanske någon annan?
Har inte så himla mycket att tillägga. Du beskrev mig och mina tankar. Blir nästa helg bättre? Det är det riktigt jobbiga. Att man innerst inne vet att vad som till 99% väntar en även då. En ond cirkel som många av oss har hamnat i där det inte sker några större förändring vecka från vecka. Hoppas ni andra har det roligare.
Hej, lyckas ha lite roligare för är med i ett forum där det skrivs en del och många gånger får man feedback. Annars så känner jag så väl igen mig också det du beskriver. Önskar såklart också träffas fysiskt för det jag också längtar efter.
Känner också igen, helgerna är svårast när det gäller ensamheten. Fredagskvällar förr när jag var på kontoret tyckte jag kunde vara okej eftersom jag ändå var så trött efter arbetsveckan. Men lördag och söndagen var bara som en lång väntan på att få träffa en människa igen. Förra sommaren gick jag tillbaka tidigare till jobbet från semestern för att jag inte stod ut längre att bara gå runt hemma. Det är skrämmande att ensamhet verkar så utbrett? Så många som lider av ofrivillig ensamhet. Synd att vi inte lever i ett samhälle med fler samlingspunkter. Som att man hade kunnat gå ner på byn och sätta sig runt en lägereld och bara få vara bland andra. Läste någonstans att tips för att träffa andra och hur man skulle bete sig då var att vara nyfiken, ställa mycket frågor. Men jag känner samtidigt, hur ska man orka det? Orkar knappt med mig själv. Har ni det mysigt hemma? Brukar det hjälpa er mot ensamhetskänslor att liksom kura in sig i boendet liksom?
Känner också igen i det du också beskriver. Har en del hjälp då jag är på kontorert för behövs där, men också drar mig för att gå hem från kontoret på fredagarna, så som andra gör som har något att gå till. Blir en del sena kvällar på jobbet på vardagarna, även om inte så många är på plats. Slipper sitta hemma och grubbla. Även jag har svårt ta ut semester för har ingen att tillbringa lediga tiden med, oftast. Önskar som sagt få någon/några vän/vänner att umgås med.
Avregistrerad användare@Blue Bidoga
Har inte skrivit jätte mycket men har aldrig varit med om att behöva vänta på något godkännande. Kan du har använt ett svordom? Många har forum som blockerar användning av ord som f*an, ski*t o.s.v.. Händer det igen tycker jag du bör kontakta någon på mind. Kan bara en bug som endast drabbar ett fåtal.
@Yellow Horaka
Mat gör väl att man mår bättre för en kort stund. Speciellt efter jobbet. Men som du också skrev så kan det leda till andra känslor och tankar. Ingen att mysa med. Varför jag? Gör inte saken bättre när man hör folk på jobbet gnälla att nu ska man hem och hen är si och så. Vad glad att du har någon som väntar på dig brukar jag tänka för mig själv. Ingens liv är perfekt men jag tror inte någon skulle vilja byta plats med någon av oss här på forumet. Vi är inte onda. Det vill sig inte bara för oss.
@Blue Bidoga Har inte skrivit jätte mycket men har aldrig varit med om att behöva vänta på något godkännande. Kan du har använt ett svordom? Många har forum som blockerar användning av ord som f*an, ski*t o.s.v.. Händer det igen tycker jag du bör kontakta någon på mind. Kan bara en bug som endast drabbar ett fåtal. @Yellow Horaka Mat gör väl att man mår bättre för en kort stund. Speciellt efter jobbet. Men som du också skrev så kan det leda till andra känslor och tankar. Ingen att mysa med. Varför jag? Gör inte saken bättre när man hör folk på jobbet gnälla att nu ska man hem och hen är si och så. Vad glad att du har någon som väntar på dig brukar jag tänka för mig själv. Ingens liv är perfekt men jag tror inte någon skulle vilja byta plats med någon av oss här på forumet. Vi är inte onda. Det vill sig inte bara för oss.
Håller med dig @Olive Fahiso
Avregistrerad användareFörresten: Har hänt mig några gånger att mina inlägg här fastnar i väntan på godkännande. Tycker själv inte att jag skrivit något konstigt, har det hänt er också?
Vad jobbigt! Det har hänt mig också. Bara en gång iofs och då var det att jag skickade endast tre hjärtan eller liknande och den tror jag inte gick igenom, utan har stannat så än idag. Annars kan jag få att det blir ett felmeddelande och texten jag skrivit försvinner. Hänt mer än vanligt senaste dagarna. Det är säkert någon bugg i systemet? Samma är det ju med att inlägg ser ut att vara skrivna kanske för en timme sedan men så är det egentligen typ 4 h, hehe.
Ja, tända ljus är mysigt och även att äta något gott 🙂 Sitter och funderar på om jag ska unna mig take away kinamat eftersom jag knappt ätit på en vecka. Måste äta upp mig. Tecken på att må bättre är oftast när jag börjar tända upp i hemmet, laga mat, sover djupare och utan så många uppvaknanden, börjar kolla om jag behöver tvätta, kollar posten osv. Som att man “vaknat till liv”.
Avregistrerad användare@ Yellow Horaka
@ Olive Fahiso
Ja precis! Just att vara på jobbet, dra sig för att gå hem, och sedan att ibland jämföra sig med sina kollegor och hur deras fritid ser ut är faktiskt lite jobbigt. Minns att jag vid något tillfälle till och med ljög en kollega rakt upp i ansiktet om vad jag hade gjort på vad jag tror var midsommarafton.
Sanningen är att jag var ensam hemma och inte inbjuden till någonting av en kompis eller syskon. Möjligtvis att min mamma sagt något men det ville jag definitivt inte. Så där satt jag sedan på jobbet och fick ganska påflugna frågor av kollegorna om vad jag gjort, vilka jag umgåtts med, vart jag befunnit mig osv.
Fattar ju att de menar väl men jag känner mig som ett freak och klarade bara inte av att säga som det var. Brukar inte göra så, alltså köra något lögnaktigt fasadbeteende. Skulle inte göra så mot folk jag känner. Men med kollegor man ändå inte träffar på fritiden blir det så skum stämning om man skulle beskriva sitt miserabla liv? Bäst för alla att vara tyst, känner jag. Hur känner och gör ni där? Om ni vill säga?
Värme
Jo, det händer för mig också och det är ju inte för att man vill fara med osanning för att vara dum mot något utan mer för att man skäms och inte vågar säga sanningen, försöker linda in det bara så det inte blir för mycket osanning utan lagom, men javisst har oftast ångest och dåligt samvete för det, när man annars är en ärlig och pålitlig person. I möjligaste mån försöker jag nog helst vara tyst också.
Avregistrerad användareDet har nog hänt oss alla att vi väljer att vrida lite på sanningen eller helt rakt av ljuga och berätta hur vi önskade att det hade varit. Jag gör mitt bästa för att snabbt styra diskussionen (om möjligt) åt annat håll eller sakta men säkert försvinna därifrån. Även om man berättade sanningen. Att man inte gjorde något speciellt så skulle det bara leda till fler jobbiga frågor och kanske rykten som inte riktigt stämmer startas. Inte heller jag skulle kunna tänka mig ljuga för någon man känner. Innan allting började gå fel för mig så umgicks man med många som kände en riktigt väl och man hade lätt blivit genomskådad. Då det inte händer så jätte ofta så kan jag inte säga att jag skäms över att behöva ljuga lite. Jag tycker inte om att behöva göra det men när det finns folk som tränger sig in i ens privatliv utan några gränser och vill veta allt men verkar inte förstå utifrån korta svar (ja, nej osv) samt att man inte ställer någon fråga tillbaka att man inte vill prata mer om detta. Då tycker jag att personen får skylla sig själv när man får en lögn bara för att få slut på allting.
Avregistrerad användarePrecis, det är för att “skydda” sig själv och även att slippa få massa uppmärksamhet, kanske medömkan som man väljer att göra så. Intressant att läsa era svar! Och visst är det så att det knappast handlar om att man ljuger eller talar osanning för att man vill vilseleda någon. Det är så mycket mer komplext än så!
Minns en julafton som jag satt själv på för ett par år sedan och där en kompis var jättegullig och bjöd in mig till sin familj ifall jag ville det. Grejen var bara att jag skämdes ögonen ur mig gentemot hennes familj och speciellt hennes brorsa som även var intresserad av mig. Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att åka dit och sitta där. Skulle känna mig som en uteliggare tror jag. Rädslan att bli sedd på med stora ögon och en mycket frågande blick, skulle göra allt värre tror jag.
Det känns som att det verkligen finns en hel del skam i detta med ensamhet? Skam att behöver “avslöja” hur man spenderar högtider och semestrar/helger. Varje gång det händer att jag skruvar på mig för att jag inte vill berätta riktigt tänker jag för mig själv att jag måste ta tag i allt det här, skaffa mig mer innehåll. Försöker använda det som morot.
Samtidigt vet jag inte om jag skäms egentligen för att vara så mycket ensam. Alltså jag skäms inte direkt inför vänner och familj. Inte i samma utsträckning iaf. Det är mer de här som är ytligt bekanta, eller kollegor, och att det på en del arbetsplatser känns som en tävling där man ska ha rest och gjort tusen saker på sin fritid. Det där jämförandet blir så synligt då. Tror mina fåtal kompisar och familj har märkt att de inte ska fråga mig vad jag gjort eller saknar för planer, för de har väl förstått vid det här laget att det är ganska sårbart och att det inte blivit så mycket bättre.
Avregistrerad användareJag upplever också som om att vi lever i ett samhälle där allting är en tävling. Folk klagar konstant på andra som om dom själva var perfekta. Sen får man höra andra göra så tillbaka. Ibland undrar jag om det är fel på mig eller “alla” andra. För jag tycker man ska snacka mindre illa om andra och fokusera mera på sig själv. Vill man att en person ska göra en förändring så ber man på ett trevligt och respekterat sätt berätta det för personen istället för att prata illa om varandra och allting blir som en tävling om vem som är fel fri.
@Red Simyna
Så känner jag också när man bli bjuden att göra något med andra. Man är glad för att man blir inbjuden att hänga på och umgås men är rädd för alla frågor och blickar då folk som känner mig ser mig som en helt annan person än man själv gör. Men undviker vi båda två alla chanser som kommer vår väg så kommer inte det att ske en förbättring i våra liv. Tycker vi båda ska hålla hakan uppe och tacka ja nästa gång. Vad tycker du?
För mig känns det också en del så, man vill visa upp något som kanske inte helt stämmer för att synas och visar då något som inte är helt äkta. Man har liksom hamnat i detta läga pga de sociala medierna som får oss att förändras så. Sant också man borde bli bättre ta hand om varandra och hjälpa varandra, genom att också ta ansvar för sig själv. Lätt har blivit så man inte bryr sig om varandra och är det något som är mindre bra så är det någon annans ansvar. Håller med att man mer ska lyfta fram varandra, alla har vi både sådant som är bra och sånt som är mindre bra.
Jag upplever också en del detta som att bli inbjudan och kanske ibland inte känna sig bekväm och då kommer såklart tankarna/funderingarna. Kämpar också med dem såklart. Men försöker också tänka lite mer positivt och försöker göra som ni skriver ni kanske ska göra. Ja, gör det Tacka ja nästa gång. För er egen del, och jag ser fram emot att läsa hur det gick och att det blev bra, för vi alla är värda få vara med, vara inkluderade. Kanske kan vi här peppa varandra i positiv riktning att kunna säga ja?
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.