Hem > Forum > Må piss > Skrämmande tankar

Skrämmande tankar

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag har borderline. Efter en hemsk separation i september, med nya hemska saker ovanpå det varje månad sedan dess, har jag starka suicidtankar. Har hållt mig vid liv främst pga min psykolog och min ex-sambo (vi jobbar på vår relation i terapi), nu är min psykolog sjukskriven till 22/11 som det ser ut nu. Jag jobbar på med mina verktyg men har starka tankar som kommer och går, om att skada mig, att dö, vad jag kommer sakna, hur jag ska skriva mitt avskedsbrev.. skrämmer mig oerhört. Hur ska jag härda ut?!

    Ärligt talat? Hitta en punkt att placera blicken vid. Ta ett djupt andetag. Jag förstår hur det känns, men det finns ingenting alls att vara rädd för.

    Missförstå mig rätt, du går i terapi av en anledning, men vad jag lärt mig av suicidtankar, av att vilja ta livet av mig, att finna mig hopplöst bortkommen i en skog av sorg och ilska, är att hjärnan kan vara riktigt, RIKTIGT dålig på sitt jobb ibland. Lite som mensvärk (varför i helvete ska halva befolkningen ha helt sjukt jävla ont i magen av helt naturliga jävla skäl!?)

    Det hjärnan gör när den skrämmer vettet ur dig så här är att den försöker betrygga dig. Egentligen. Den försöker lösa problemet. Den försöker avsluta det hela. Att ta livet av sig eller agera ut är sällan och troligtvis aldrig lösningen men hjärnan i sig är inte bättre än att de föreslår det hela ändå. Både du och jag önskar att det fanns behagligare sätt för kroppen att reglera känslor, tankar, problem och processer, men nu sitter vi här och poängen är att ta dig genom resten av livet utan att skada dig själv och alla andra. Med det sagt är jag HELT SÄKER på att du löser det på ditt sätt så småningom!

    Jag har inte borderline, men till dess att Ollivander skickar efter min trollstav och jag får veta var du och alla andra med problematiken befinner er så kan vi kanske acceptera saken som den är. Att det här och att min autistiska diagnos är del av vilka vi är. Att både du och jag har ett sätt att vakna på morgon, gå till jobbet och göra som vi ska ändå. Att vi båda önskar att vi kunde vara som alla andra men nu när så inte är fallet och eftersom vi själva är illa tvugna att leva med det får faktiskt resten av världen också göra det.

    En sak i taget. En dag i taget. Vi löser det. Det kommer ordna sig.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.