Även om jag inte lider av samma symtom som du, så känner jag igen mig i att ha ett varannan-dags-mående. Det är verkligen fascinerande hur snabbt själen glömmer. Hur det kan finnas vattentäta skott mellan att “må bra” och att “må dåligt”. När man mår bra kan man inte föreställa sig hur det känns att må dåligt trots att man mådde dåligt igår! Och tvärtom. Ibland måste man nästan lyfta blicken för att veta om stormen är borta, eller om det upplevda lugnet beror på lokalt och tillfälligt lä. Kanske befinner man sig rentav i stormens öga.
Även om du skulle ha den diagnos du fruktar mest och oavsett vilken diagnos det är, så är jag övertygad om att du kan hitta någon med den diagnosen/symtombilden som trots detta har fått till ett fungerande liv. Någon som kan minska din rädsla för diagnosen genom att ge dig en spegel där du kan se dig själv för den du är, utan dina groteska föreställningar. Och som kan underlätta för dig att förstå dig själv. Kanske kan du hitta en sådan person via en patientförening eller liknande för den diagnos som du befarar att du har? Någon som kanske till och med kunde bli lite av en mentor för dig i ditt beslut om huruvida du ska göra en utredning eller inte, och kanske även på din resa mot en eventuell sådan? Även om beslutet såklart är ditt oavsett.
Kram.
