Jag trodde det blev bättre men det blir bara skit

Tja, jag vet inte om det borde finnas en backstory här eller ej det är första gången jag skriver något här. Jag börjar såhär iallafall, för typ 2 år sedan gick jag för första gången till en terapeut och insåg att jag har inte mått psykiskt bra sedan jag var 9. Vid tiden jag började gå till terapeuten så drogade jag (thc) för att kunna sova så våra samtal handlade mest om att jag skulle hitta styrka till att sluta. Jag slutade gå till henne och drogade på i typ ett år innan jag bestämde mig för att sluta helt och jag är nu drogfri i 9 månader. Efter att jag blev drogfri så började jag igen att tänka på mitt psykiska mående för att jag pendlade mellan himmel och misär i huvudet och ju mer jag tänkte på det desto bättre blev det, jag hittade nya vägar att tänka på, nya sett att möta människor och att hantera möten så allting började bli bättre.

 

Vågorna från himmel och misär är tillbaka och det känns som att misär alltid är den sjunde vågen för ibland mår jag helt fantastiskt, jag ser allt det bra överallt och blir glad av att bara få vara med och uppleva något så underbart som att just leva. Sen har jag perioder, perioder som är fyllda av självförakt, där jag allt jag gör bara är värdelöst, när jag tror att mina vänner hatar mig, när jag tror att folk stirrar på nig på gatan av avsky, när jag kommer på mig sjölv att tänka “dom skulle ha det bättre utan mig” eller “jag borde inte finnas”. Just nu är jag inne i det senare.

 

Just idag har jag sopat en chans på att träffa en tjej jag skrev till på tinder efter några timmar chatt, något jag på en bra dag skulle veta inte var något farligt då vi bara inte klickade men idag så kan jag inte sluta tänka på vad jag gjorde fel eller rättare sagt vad det är för fel på mig.

 

Idag har jag blivit lämnad på “läst” i 5h av en tjej som jag har en liten crush på också det vet jag att det betyder inte något egentligen, vi har bra kemi i vanliga fall och ska tillockmed på en dejt om en vecka men nu när hon inte ens kan svara på mitt meddelande så kan jag inte sluta tänka på vad jag gör för fel eller vad fan är det för fel på mig..

 

Jag är en ganska tystlåten person med speciell humor och verkligen inte en sån som alla gillar, det gör inget för mig alla behöver inte tycka om mig men det som tär är att jag inte är någons första val utan mer utav ett bihang.. Jag hade en poäng med det här när jag började skriva allt men jag vet inte vad den är längre.. Jag vill bara prata med någon som kanske vet bättre än mig eller bara kan säga något om varför jag tänker som jag gör. Ursäkta att det blev en rant jag ska formulera mina tankar bättre nästa gång om jag hinner dit

Hej!
När du berättar om hur du känner upplever jag att du talar ner om dig själv en del, när den här tjejen inte svarar tänker du “vad gör jag för fel” och “vad är det för fel på mig”.

Att någon inte svarar kan ju bero på något så enkelt som att hon glömt, eller att hon är upptagen. Felet behöver inte automatiskt ligga hos dig! Och att du ser dig själv som ett bihang snarare än någons första val är inte alls snällt mot dig själv, jag önskar att du kunde vara vänligare i hur du talar med dig själv.

Det låter som att du har personer i ditt liv som bryr sig om dig, de tankarna du bär på att de hatar dig eller att de skulle ha det bättre “om du inte fanns” kommer bara inifrån. Jag tror inte för en sekund att de faktiskt känner så. Kanske är det något du kan prata med dem om? Även om de inte har en direkt lösning på dina problem kan det ju vara skönt för dig att ha lite extra stöd från deras håll.

Du nämnde också att du varit till psykolog tidigare, hur skulle det kännas för dig att gå dit igen? Jag tror att du skulle kunna få riktigt bra hjälp med ditt självförtroende, du förtjänar att må bra och att vara trygg i dina relationer!

Ta hand om dig. <3