Varför mig?

Vart ska jag börja

jag vet inte om jag har en depression, börjar bli mentalt sjuk, eller vad som händer med mig.
Det känns som att alla Runt omkring mig har sånna höga förväntningar på mig, det kanske inte är så, men det är så det känns för mig. Många tror att pengar får en att må bra, men jag skulle säga tvärt om, tro mig pengar gör inte ett skit. Alla runt omkring mig säger ”åhh du ör så lyckligt lottad som kan få allt du vill” ” åhh jag önskar jag hade en familj som dig”. Men sanningen är att jag hatar det. jag är uppväxt nästan helt själv, farsan jobbade alltid på kontoret, och mamma reste mycket så jag hade inte mycket av en familj. Dem få gånger vi hade planerat att göra något med familjen så blev det ändå att jag fick vara själv, vart vi än åkte så pratade pappa i telefon eller satt vid sin jävla laptopp. Dem enda gångerna jag verkligen träffade min pappa var på julafton, det var enda gången han lovade att stänga av sin telefon, hade jag tur så kunde han säga grattis och ge mig en present sittandes på min säng i 10 minuter innan han stack till jobbet. När mamma inte reste så var hon hemma och var mycket med vänner, inte mycket till mig.

Jag är ingen öppen människa, jag pratar aldrig med någon om mina problem, jag vill prata men vågar inte, det gick dåligt i skolan, jag sliter varje dag i hopp om att någon ska märka vad jag gör, men det känns som att ingen märker hur det verkligen är med mig, jag känner mig Som en misslyckad människa, Jag har knappt inga vänner längre då jag stänger ute alla för jag är rädd att dem ska utnyttja mig. Ensamhet är en farligt. ”Det finns alltid någon man kan prata med”, nej jag har verkligen ingen att prata med, provat att prata med min mamma men det är knappt så att hon lyssnar, pappa kommer jag inte ens  försöka för då måste jag boka möte och han kommer tycka det är bortkastad tid och trams. Jag vägrar gå till psykolog då jag inte vill att någon ska se mig där, jag vet inte ens om jag behöver hjälp?

Men så träffade jag en tjej, en tjej som inte visste vem jag var och älskade mig för den jag var och jag älskade henne så otroligt mycket, vi gjorde allt tillsammans, allt kändes så rätt med henne, men så blev hon sjuk efter nästan två år tillsammans…. hon har två tumörer, en i ryggen och en i hjärnan, läkaren säger att dem kan ta bort den i ryggen, men den i hjärnan har blivit så stor och en operation för att ta bort är omöjligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag fick nyss reda på att den enda människan jag verkligen bryr mig om, den enda jag har älskat, den enda jag skulle göra verkligen allt för.. kommer att dö. Jag är rädd för att bli ensam igen, att hon ska lämna mig. Den enda som fått mig att känna mig hel kommer att tas ifrån mig. Jag lovade henne innan hon blev sjuk att jag skulle följa henne vart hon än tar vägen.

Jag sover inget om nätterna och har inte gjort det på väldigt länge, för när jag väl blundar så får jag fram massa bilder, om hur hon lämnar mig och hur jag aldrig mer kommer att få se henne, jag ser oss gå hand i hand i en dröm värld där inget kan förstöra för oss där det bara är hon och jag. Det som skrämmer mig är att det gör mig lugn, jag blir lugn av tanken på att jag ska följa efter henne, det skrämmer mig att jag inte är rädd för döden, snarare tvärt om, jag längtar. Så att allt kan bli som vanligt igen, hon och jag gåendes på någon strand, inte i en sjukhus korridår som nu..

 

det enda jag går och tänker på är att jag önskar att det var jag som kunde blivit sjuk och inte hon, hon har en familj som älskar henne och gör allt för henne. Medans jag är själv, ingen skulle sakna mig om jag dig av en tumör. Jag önskar bara det var jag och inte hon…

jag tänker på hur jag ska dö, jag hoppas att jag får vara med om en olycka, att jag blir påkörd eller kör in i en älg eller något, ibland när jag kör hem från sjukhuset hoppas jag att en älg ska hoppa ut så att jag äntligen ska få ett slut, jag vill inte att det ska se ut som ett själv mord.

 

När jag går runt bland folk så har jag ett leende så att sllt ska verka bra, men när jag väl är själv så drömmer jag om att äntligen få dö

Du har mycket att ta itu med känslomässigt, och en väldigt jobbig situation just nu. Att vara i en värld som kretsar runt en människa som har en svår sjukdom eller dödlig sjukdom gör att man blir väldigt off-side från verkligheten, mycket kretsar runt just denna person som är sjuk och man måste visa utåt att man är stark och ”hanterar situationen”, fast man kanske i själva verket inte alls är stark och det känns som man ska bryta ihop vilken sekund som helst. Men det är viktigt att prata om hur man känner, tankar och känslor, och det finns både präst och kuratorer man kan kontakta både inom och utom hälso- sjukvården. Vid vissa kontakter kan man även vara anonym. Att du nämner dina föräldrar får mig att tro att du är besviken på er relation och att när du nu verkligen behöver stöd så finns dom inte där för dig, och det är också en smärta. Kanske du kan vända dig till någon i hennes familj, som även dom går igenom en jobbig tid och har möjlighet att relatera till hur du känner. Och det är inget nederlag att visa att man mår dåligt, det är en styrka i sig, och den enda möjligheten att försöka få stöd för att på något vis kunna hantera situationen. Och du kommer behöva stöd, för att du är väldigt känslomässigt involverad och befinner dig i ett sammanhang som är osäkert och där man får känslan av maktlöshet som kan vara outhärdligt frustrerande. Det kan även vara så att du för tillfället behöver någon slags medicinsk hjälp, delvis för att du inte sover på nätterna.