Ena dagen vill jag ge upp.. andra dagen vill jag förändra..

Jag orkar inte leva längre

 

har tre helt fantastiska döttrar som hamnar mitt i mitt trassliga liv av sämre beslut.. jag är en person som suktar efter den där kärleken och lyckan i livet som ska få allt att kännas meningsfullt! Men gång på gång blir jag bara besviken! Och den där känslan BESVIKELSE (som jag egentligen ger mig själv) är en känsla som tar över totalt! Den får mig att känna mig så liten, ensam, oförstådd och totalt oälskad! Med min adhd dessutom så blir dessa starka känslor okontrollerbara.. jag är definitivt inte lätt att leva med och ingen verkar förstå mig. Men jag är en person som ger och ger och ger och ger! Och vill någonstans vara den som fixar trasiga människor! Det gör att jag alltid sätter mig själv åt sidan och leder till att jag återkommande bryts ner och mår så psykiskt dåligt att jag går in i den omtalande väggen..

”det är en otroligt fin egenskap du har” ”du har det största hjärtat” ”du är verkligen genuin” ”du är en jordängel” ”du är så fin”

ja.. men jag vet också att jag har ett sjukt behov av att känna mig behövd! Och älskad! Och genom att försöka fixa trasiga människor och framförallt söker mig till män där jag känner mig behövd.. Har blivit mitt sätt att få känna kärlek.. vilket såklart gör mig besviken i slutändan då dessa män tar mig förgiven och är själva okapabla att ge mig den kärlek JAG behöver.. för att få MIG att känna mig behövd.. är INTE KÄRLEK!

Mitt i allt detta har jag tre döttrar som gång på gång ser sin mamma ge och ge men får inget tillbaks.. nu har vi brutit oss loss igen.. (från ett äktenskap jag och mina flickor verkligen trodde skulle vara för evigt.. ) och lever själva utan mammas partner.. (som för övrigt brottas med en psykisk ohälsa from hell! Förmodligen en odiagnostiserad bipolaritet samt ADHD.. som inneburit återkommande psykostillstånd som skadat både honom själv och oss som familj..)  Nu är det lugnt, tryggt, förlösande att slippa det där destruktiva livet..

MEN.. detta MEN..

det är tomt.. mörkt.. ensamt.. Hjärtat är brustet💔

jag är sjukskriven för utmattning för tredje gången och kan fortfarande inte sätta mig själv som VIKTIG! Jag vet att jag förtjänar att må bra, jag vet att JAG ÄR VIKTIG! men hur ska jag någonsin kunna ta mig upp ur mitt skeva känsloliv och beteende? NÄR ska jag bara kunna njuta av mitt och mina flickors liv? Balans, trygghet och stabilitet och glädje är det vi behöver! Men kommer jag nånsin få känna glädje och lycka? Vad är egentligen meningen med livet? Vad har jag för roll här på jorden? JA, jag älskar och mår bra av att få finnas för andra människor! Men ska det verkligen vara allt? Är inte jag värd samma kärlek och uppskattning?

jag hamnar oftare och oftare i känslan att jag inte längre vill leva.. till vilken nytta?! Är det verkligen inte mer än såhär? Livet?
vi springer allt vi kan i det där hamsterhjulet dag ut och dag in.. vi tappar fotfästet, trillar av.. och kämpar för att hoppa in i samma hamsterhjul igen! Springer och springer tills all kraft och all luft tar slut.. Är det verkligen att ta vara på livet? Vi är en pjäs i ett samhälle som säger åt oss HUR vi ska leva våra liv! Och orken?! Finns inte kvar till något annat än att jobba.. stressa.. sova.. jobba.. stressa.. sova.. NEJ!! Jag vägrar! Det kan inte vara meningen att vi fått chansen till ett liv för att acceptera denna roll som en pjäs i ett samhälle där psykisk ohälsa bara ökar och ökar! Vi måste tänka om! Något jag insett i min resa med min diagnos är att vi måste sikta mot och förverkliga det vi innerst inne brinner för🔥 jag brinner för mitt yrke! Absolut! Men att hoppa in i det där hamsterhjulet som en styrd pjäs funkar inte för den jag är. Så jag måste tänka om! Hur kan jag själv styra min vardag med jobb, familj, vänner, aktiviteter, drömmar, mål osv..? Om jag ska kunna ta mig ur ett liv med återkommande sjukskrivningar för utmattning så kan jag inte låta mig själv trilla ner i destruktiva relationer eller styras av ett fyrkantigt samhälle. Jag måste slå mig fri och sikta mot en värld av större möjligheter, något meningsfullt för mig och mina barn, en framtid av glädje, betydelse, stolthet, ett liv som vi kan se på och känna tacksamhet för 🙏🏼

tankar snurrar.. känslor stormar.. det är dags nu.. Att vända blad och sikta mot hållbarhet och mening med livet!

 

jag önskar bara jag visste HUR.. 😔

[Indigo Qugimo]

Hej

Jag tror vi är många som kämpar för att hitta balans i livet.Balans mellan att jobba,hjälpa andra,men också att kunna prioritera sej själv ibland,sätta sej själv först för en gångs skull,vad vill JAG med mitt liv?    Vad är viktigt för mej?Det finns gott om människor som inte verkar ha några problem med att sätta sej själva främst,men vi som prioriterar våra egna önskemål lågt,behöver ibland tänka över vad vi vill.Jag menar inte att man ska bli egoist,men det är inget fel att tänka lite på sej själv ibland.Livet väntar inte,och saker man tänkt göra “sedan” har en förmåga att aldrig bli av.

Jag tror det kan vara nyttigt att stanna upp och reflektera ibland.Ta ett steg tillbaka från “hamsterhjulet”.Det finns en risk annars att livet bara går och plötsligt upptäcker man att man inte gjort det man ville göra med sitt liv.Problemet är att man måste välja.Med alla de möjligheter som livet erbjuder,så har man ingen möjlighet att göra allt.Jag hörde någon säga nånstans att” man ska försöka leva sitt liv så,att man känner sej tacksam över att man fått ett liv.”

Så länge man lever så har man alltid en möjlighet till förändring.Det är min fasta punkt,när livet känns tungt och jag känner för att ge upp.Ibland får man acceptera att livet står still eller att det tar väldigt små steg framåt.

Var rädd om dej och ge inte upp.

Hej! Förstår vad du menar med att finnas där för andra är ett sätt att få kärlek. Som jag förstått det kan det vara något som man kan ha fått med sig från barndomen? Att det är så man fått själva föräldraomsorgen och därför bär med sig det mönstret senare i livet och upprepar beteendet. Kan det stämmer för dig tror du? Just att finna en mening med sitt liv genom att finnas där för andra men att sedan landa i att bli helt urholkad och känna sig ensam och med, om möjligt, ännu större behov är verkligen inte rättvist. Jag tycker det låter himla hoppfullt att du synliggjort det här för dig själv och omvärderar vad som “på riktigt” är meningsfullt – just för dig, och dina döttrar. Kanske är det lugn och ro med kreativa inslag? Vara i naturen med barnen och njuta av stillheten och gemenskapen just ni har tillsammans?

Kram!

Red Simyna:
Du har rätt, mitt starka behov av kärlek ligger i att jag aldrig känslomässigt verbalt, eller med värme och omtanke blivit omhållen och bekräftad i min uppväxt. Jag har absolut föräldrar som älskar mig! Men dom visar det på andra sätt.. genom att alltid ställa upp när det behövs osv. Vi har aldrig kunnat prata om känslor ”man vill liksom inte lägga sig i” något jag själv önskat och saknat.
Jag är helt tvärt emot! Säger vad jag tycker, känner, tänker.. och visar kärlek på alla tänkbara sätt❤️ jag tycker det är viktigt att kunna visa alla sina sidor.. inte hålla inne med dom för att visa ett stark yttre. Och detta har lett mig till en längtan av att känna mig bekräftad i att åtminstone vara behövd för GE är något jag verkligen kan.. och det har gett mig själv en skev bild på vad riktig kärlek är.. då jag alltid utesluter mina egna genuina behov..

Tack för att du tog dig tid att läsa och dela dina tankar 🙏🏼❤️

Tack själv!

Vet inte om det här resonerar med dig men tänker att om man själv inte fått kärlek, bekräftelse, blivit tillräckligt sedd och där känslor har fått finnas, tror jag oddsen är högre också att ha förmåga att registrera detta när det sker i möten även med andra?

En liten generalisering är därmed att vad jag upptäckt tenderar nog just män att ha en lite mer “hjälplös stil” än kvinnor överlag, och där jag tänker att såna som dig (och även mig) nog lättare hamnar i detta då det triggar igång systemet att aktivera sig – göra något åt det hela? Eftersom man blir påmind om smärtan det innebär om hjälpen och kärleken uteblir? I synnerhet om man fått höra genom åren att man är bra på att ge, se och lyssna på andra så bidrar säkert det till att bli ännu mer motiverad att anstränga sig där? Kanske blir det även ens hela identitet?

Med det sagt så tänker jag att man kanske kan lära om där att släppa personer i ett tidigare skede, inte stå med hjärtat i handen tror jag man brukar kalla det, utan ge litegrann och kolla responsen först? Är det en person som man märker är mer av en hink med hål i där allt forsar igenom tror jag även det är tecken på att man kan behöva ta avstånd om man ska undvika att hamna i samma mönster och processer igen?

Tror också på att ju mer man avlägsnar sig från att ge bort hela sig själv oavsett om det är arbete, i kärleksrelationer eller annat, så börjar automatiskt sina drömmar bli tydligare för en. Som att man landar mer i sin kropp och själ igen och börja känna in vad som är viktigt på riktigt? Bara en sådan sak som att vakna utvilad en morgon och lugnt och stilla njuta av fågelkvitter istället för att telefonen ringer och det är någon som behöver akut hjälp tror jag kan vara ett stort steg i en förändring.

[Red Befaqu]

Ibland kan det vara hjälpsamt att lyssna på böcker som har med personlig utveckling att göra. Att kunna känna att man får svar på varför man känner som man gör.

När jag läser ditt inlägg så lyser det igenom att du verkligen har det tufft men försöker, försöker om och om igen. Jag upplever samma, känslan av att aldrig känna mig glad, likgiltig.

Har du någon att prata med? Vända dig till? Habilitering? Vård eller samtalskontakt? För du behöver stöd för att komma i kontakt med vad som händer inom dig och livet. Du ska inte behöva känna de här känslorna ensam.

Att du känner att du vill dö är en stor indikation på att din själ inte orkar med hur din vardag är. Ett sätt för kroppen att säga ”det räcker” den vill släcka ner för systemen är överbelastade. Ta hand om DIG, dina barn, inget mer. Andra får lov att klara sig. Det är våld mot sig själv att inte sätta gränser och uttrycka sina egna behov.

Hör av dig, jag lyssnar!