Jag märker att du är talför även under affekt. Med det sagt så märker jag även din frustration. Du ventilerar här nu och det säger du ju rakt ut. Men har du någon i din närhet som du på daglig basis kan prata med om dessa sakerna?
Jag tror att de där sakerna som du menar inte är så märkvärdiga, faktiskt är det. Jag kan inte göra annat än att dra referenser till mig själv. När jag blivit illa behandlad på jobb så har även de minsta sakerna spelatr roll, för alla händelser och företeelser tenderar att ingå i samma dåliga standard. För min del har det varit att chefer behandlar de på golvet som obetydliga tjänare, Arbetsgruppen har satt i system att mobba en kollega och dylikt. Det finns så många jävliga saker som inträffar socialt och organisatoriskt på arbetsplatser. Jag har lämnat så många arbeten där antingen jag ingått i en utsatt grupp eller bara kunnat se på när någon farit illa. Fy fan säger jag bara. Det tog mig tio år, men nu har jag äntligen hittat en plats där inga av dessa bekymmer kvarstår. Det är för att arbetsplatsen har system där alla kan göra sig hörda och psykologiskt/fysiskt stöd ges till den som behöver. I min mening så är det just det som behövs. En måste få uttrycka sig och en måste få bli hörd.
Du beskriver att du försökt få ett medmänskligt bemötande, men som gensvar ska behöva vara rädd för foten. Fy fanden säger jag bara! Jag hade det likadant på min gamla arbetsplats. Den saknade helt människovärde.
Tror du gör rätt som rör dig vidare. hinn före asen och knåpa på ditt cv redan nu, så du har hunnit få ett nytt jobb när de kommer med ett leende. Då kan du med rak rygg, räcka dem fingret och istället visa dem att de behövde dig mer än du behövde dem.
Lycka till hur det än blir.
Du är värd mer, än att bli behandlad som du blir idag!
