Vad orsakar tomhetskänslan/det avgrundsdjupa bekräftelsebehovet?

Söker mig till ledsna och mörka historier, ju ledsnare desto bättre. Lyckliga historier ger mig känslan av tomhet och saknad. Gillar också att fantisera om att råka ut för fruktansvärda saker eller att föreställa mig i andra situationer då det är väldigt synd om mig och där jag får uppmärksamhet och blir omhändertagen eller sedd som en överlevare. Har fantiserat så här i perioder sedan jag var barn. Lider av sömnproblem och upplever att fantasierna kan få mig lugn och att somna. Så uppenbarligen fyller de någon form av funktion. Men varför? Jag förstår inte riktigt vad som fattas mig? Har väldigt fina vänner omkring mig så jag tänker att tomhetskänslan måste handla om gamla upplevelser som inte har med nuet att göra. Min barndom var inte svår men inte direkt lycklig heller. Mina föräldrar älskade mig men på grund av yttre omständigheter räckte de inte alltid räckte till, och i några av dessa situationer har jag känt mig väldigt ensam och övergiven. I skolan var jag utanför.

Har en återkommande känsla av att jag inte är någon, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna känna mig som någon. Har “önskat” att jag haft en svår uppväxt genom att den skulle göra mig till någon då jag kunde föreläsa om min svåra uppväxt och hjälpa andra och liknande. Jag var inte mobbad som barn utan blev över på ett mer oavsiktligt vis, som jag inte förstod orsaken till varför jag inte heller såg något slut på ensamheten. Då ensamheten inte innebar något konkret som gick att berätta om, blev jag även ensam om min ensamhet. Som vuxen har jag fått en neuropsykiatrisk diagnos som nog kan förklara en del. Men jag är samtidigt för högfungerande för att omgivningen ska godkänna min diagnos och för att jag själv ska känna mig förtjänt av förståelse och hjälp. Eftersom svårigheterna är lindriga kan jag alltså inte skryta med att jag kämpat, utan är Ingen i det avseendet också.

Hade tidigare en stor passion/talang som tog mig långt. Denna gav mig äntligen en känsla av att jag var någon. Men detta höll inte så länge tyvärr. Då branschen innebär stor konkurrens verkar det nästan viktigare att kunna marknadsföra sig än att behärska själva arbetet, och jag har inte riktigt lyckats förstå det där med hur man marknadsför sig, det är liksom för abstrakt för mig. Att det kändes som att det jag gjorde saknade egenvärde och att det mer handlade om att kämpa förgäves för att någon skulle se det jag gjorde överhuvudtaget än att utvecklas och komma framåt, påminde om barndomen när jag var utanför och jag såg det därför inte förenligt med hälsa att fortsätta satsa på mitt intresse. En annan faktor var att jag blev tvångsmässig i mitt utövande av intresset, perfektionistisk och rädd för att råka dö i en olycka innan jag färdigställt olika arbeten eftersom jag då skulle ha funnits förgäves genom att dö utan att vara någon då jag inte lämnade efter mig något av värde. Vid ett tillfälle gjorde denna stress så att jag inte sov på tre dygn, kräktes och låg och skakade en hel natt. Eftersom jag är så känslig för bekräftelse respektive frånvaron av bekräftelse, så tror jag inte att jag hade klarat av att lyckas inom mitt intresse. I de stora bakslag som följer bekräftelsen i en så tuff och hård bransch, hade jag hamnat i en fullständig bergochdalbana som lett till att jag förr eller senare brakat in i väggen eller tappat förståndet. Att bygga sitt självvärde på bekräftelse från andra är ju att lägga sin lycka i andras händer, och utan att självkänslan är grundat i någonting annat så rasar man förr eller senare som ett korthus. Samtidigt som jag också blev olycklig och tom av att lägga ner drömmarna. Ett moment 22 som fått mig att känna att min passion är en förbannelse, att det är ett hån från livet att jag fått den, som att min lott i livet är att vara osynlig och obetydlig. Jag klarade inte av sociala medier längre efter att jag la ner min dröm utan tog bort dem eftersom de sociala medierna fick mig, som i någon sorts självdestruktivitet, att söka mig till historier om folk som lyckats inom mitt intresse. Samtidigt tänker jag ibland att det finns en mening med allt som händer, och att meningen med detta är att jag ska konfronteras med, förstå och lära mig att hantera mitt bekräftelsebehov?

Jag funderar också på om den här inre otillfredsställelsen och behovet av att fantisera om bekräftelse kan vara någon ADHD- grej. Med ADHD kan det ju komma en sorts beroendebenägenhet, ett kicksökarbeteende. Då hjärnan är överaktiv och ständigt söker någonting att sysselsätta sig med, så dämpar de otäcka och “spännande” fantasierna den inre oron på något vis. De kan ju hjälpa mig att sova.

Kanske är det någon sorts kombination av de många ensamhetsupplevelserna i livet och NPF som orsakat den inre otillfredsställelsen och sömnproblemen. Jag har ingen yttre rastlöshet, är inte motoriskt orolig eller impulsiv, men rastlös i mitt inre uppenbarligen.

“Det är inte undra på att du är trött”, säger min mamma. “Du vilar ju aldrig, du sitter ju alltid och engagerar hjärnan i någonting”.

 

 

 

 

 

 

Det låter som du har tvångssyndrom?

Kan det vara känslomässig försummelse som det här handlar om? Att lämnas utanför i skolan tänker jag är jätteallvarligt för ett litet barn att uppleva. Också sedan det om att föräldrarna delvis inte räckte till och där du kunde känna dig övergiven och ensam tänker jag också är tecken på försummelse. Även att det är väldigt rimligt ifall det väcker känslor av att vara osynlig och att vara ingen när det som skadar inte synliggörs av sin omgivning. Kom att tänka på när jag var barn och gick runt och önskade att jag hade blåmärken att visa upp eftersom det skulle vara “bevis” på att jag tog skada i själen.

Tänker lite att om ingen riktigt uppmärksammar ens inre upplevelser av smärta så är det också en övergivenhet i det. I mina öron låter det som att du söker dig till mörka platser i fantasin för att komma i kontakt med det som du kände då och att du innerst inne önskar bli hörd i att din smärta ska få valideras och tas på allvar? Precis som med diagnosen senare i livet, som verkar viftas bort av omgivning som inte tillräckligt svår.

Kan det avgrundsdjupa bekräftelsebehovet vara en kompensation för att slippa hamna i gråzonen och då glömmas bort och inte bli sedd igen – precis som i uppväxten?

Tack för era svar. Det ligger lite sanning i båda era tolkningar.

Har störts av tvångstankar större delen av livet och i viss mån även av tvångshandlingar. Symtomen kommer och går och varierar i intensitet, liksom behovet av ledsamma historier och tomhetskänslan/behovet av att fantisera om att vara överlevare och/eller hjälte kommer och går. Kanske är vi disponerade för olika symtom vid stress och otillfredsställelse, delvis beroende på vår historia, och att detta har blivit mina sätt av reagera på.

Kram.