Helt och hållet tom. Vakuum.

Jag vet inte varför och när fast det blir alltid så. Jag kan ha en helt okej dag, fast sedan slår det till. Tomheten. Och att alltid vilja sova. Saken blir inte heller bättre när jag läser gamla konversationer med någon jag saknar. Håller nog på att bli galen. Vad jag än gör så händer alltid detta med mig. Visst, vi behöver dåliga dagar för att se fram emot de bra dagarna, fast detta är inte bara en dålig dag. Under sådana dagar hatar jag alla jag känner och kan inte se någon i ögonen. Låtsas jag som att allt är som vanligt? Klart som fan. Sedan stänger jag dörren till mitt rum, sätter på min spellista och gråter. Jag hittar ingen mening till livet och jag försöker leta efter mening. Nej jag kan inte prata med mina föräldrar om detta. Inte för att ”jag vill inte vara en börda”, utan ”jag vet att de inte fattar och kommer inte försöka fatta”. Mina systrar? Jag vill inte stå i vägen för dem och deras framtid. Det har redan hänt innan när jag planerade att ta livet av mig för två år sedan. De började plugga distans för att vara där för mig och jag skyller på mig själv. Allt dåligt i livet verkar ändå vara mitt fel. Så många negativa känslor, samtidigt som det är tomt.

Tomhet, tillsammans med en lite alltför lång lista andra jobbiga känslor, har en benägenhet att komma i perioder. Allt som oftast flyter grejerna på OK, sedan gör de inte det, sedan löser det sig, och så är det något nytt som krånglar. Livet har en rytm som är lite olika för alla möjliga. Att du känner dig tom regelbundet men har det bra resten av tiden är både ofarligt och överkomligt. Det finns inget fegt eller kriminellt eller patetiskt över att gömma sig under täcket och sova bort hela grejen. Bryr sig systrarna om dig märker de när det gått överstyr och deras framtid lider inte det minsta av att kolla så du lever ibland.