Inte en enda, de tyngre drogerna är min krycka.

Har suttit av och till under hela helgen och lagt mig i andras trådar. försökt komma med förslag och delat med mig av erfarenheter. Har löst mycket av den skit som tyngt och handikappat mitt liv. Speciellt de terapier jag deltar i nu gör att jag anser att jag nog kan bidra med något. Vilket känns bra.

Ironin i att jag sitter och hoppar in i de trådar jag får igenkännings-faktor av, där trådskaparen öppet och ärligt spiller ur sig det som tynger och berättar intima detaljer om sitt innersta (i kombination med en god portion självinsikt), har inte gått mig förlorad. Hur mycket jag mer än gärna delar med mig av de saker jag löst och delar ut stärkande ord som: känn ingen skuld, skam eller liknande (Helt enkelt uppmanar dem att fortsätta vara såhär ärliga och öppna mot sig själva och söka stöd). Så tar det emot mer än något annat att erkänna för någon annan om min allra största last och jag känner en bedövande skam inför sanningen. Jag har läst/hört någonstans att alla behöver någon som känner till alla ens synder för att man ska kunna gå vidare i livet. Så nu kommer helt enkelt min bekännelse med tillhörande utdragen text (känner redan innan jag skrivit orden att jag bara måste få ur mig allt): Jag är missbrukare. 

Jag har sniffat på det här faktumet både i min gruppterapi och sporadiska besök till NA för några år sedan. Har inte berättat hela sanningen där och snabbt försökt gå vidare eller på annat sätt slingra mig ur. Så sent som för bara någon månad sedan drog jag lögnen (medans vi satt och drog Kokain): “Det är tur att man inte är missbrukare iallafall”. På den nivån av förnekelse och tidigare okunskap har jag varit så länge jag kan minnas. Att vara missbrukare är ganska speciellt har jag börjat förstå. Och i min mening är det ett värre helvete än enbart beroende. En behöver inte vara missbrukare för att en är beroende, Medans en missbrukare nästan ofelbart har minst ett beroende. Jag har flera. Det är en jävligt trist sanning men jag kan mer eller mindre knappt kan bruka mat när jag mår dåligt för jag glider väldigt snabbt över kanten och dövar mitt mående med det jag har framför mig. På samma vis vet jag inte om jag någonsin kommer kunna vara i en relation utan att skada den andra. Jag är 30 nu och har 4 misslyckade samboskap och många förhållande bakom mig. Jag säger inte att allt är mitt fel. Men jag kan definitivt se hur mitt missbruk har varit ett stort problem. Jag älskar att vara kär och jag älskar kärleken i sig. Det är nog den starkaste drogen jag någonsin tagit. Sköljer över mig och får alla mina bekymmer att vara som bortblåsta. Om jag älskar någon och får känna mig älskad i gengäld, så har jag kraften att uträtta underverk och klarar utmaningar jag tidigare trodde var omöjliga. Drogen är en sådan total eufori att jag likt en heroinist lika gärna hade kunnat bo under en bro eller i en tunnel, så länge jag har min älskade vid min sida. När ny-kärleken avtar och den sanna kärleken ska byggas upp så hoppar jag ofta på nästa drog: tryggheten. Därefter vårt sexliv o.s.v.

Som ni hör är det här något som sätter en oerhörd press på min partner och jag, som den missbrukare jag är, greppar i luften om någon av förhållandets grundpelare svajar lite vilket får dem att rasera så småningom. Mitt missbruk och mina övriga beroenden klingar också dem dåligt om något i förhållandet prövas. När jag känner mig otrygg i exempelvis sexlivet eller känner att vår kontakt börjar bli lite sämre, så faller jag snabbt ner i porrträsket. Varje gång jag går in i ett förhållande som tar mig med storm så slutar jag tvärt med porren, vilket leder till att jag tar igen det med råge när jag väl är där igen. I två av mina samboförhållanden så tittade vi på porr tillsammans och vårt sexliv präglades starkt av det. Det är också i de förhållandena som jag känt att vi varit som längst ifrån varandra under akten. jag tog inte med mig den lärdomen utan försökte desperat införa samma fenomen i mitt senaste förhållande när vi började glida isär (Jag är glad för hennes skull att hon tvärt vägrade). Liksom många andra missbrukare så började jag min beroendekarriär med onani i tidig ålder. Jag onanerar inte lika ofta som en tonåring idag, men i kombination med porren så är det en billig och enkel krycka att luta sig mot. Jag har alltid haft det svårt, Dåliga/Otillgängliga/Inkapabla föräldrar, mobbad, överviktig, utanförskap, o.s.v, jag har det än idag. Kort och gott så har olyckorna avlöst varandra och jag har varit maktlös eller oförmögen/inkapabel inför dem. Så jag har hängt på min gode vän missbruket så länge jag kan minnas. Jag har lyckats lägga av med beroende som alkohol och rökning av cannabis/nikotin. Likaså är jag inte överviktig längre och mat är inget jag tröstar mig med. Jag började stjäla snus av min far vid 12 års ålder och har ännu inte lyckats klara mig utan det. De beroende jag har lagt av med väger nog luft i jämförelse med det missbruk jag ägnar mig åt idag. Mitt senaste samboskap tog slut för inte särskilt länge sedan och nu kan jag göra vad jag vill. I hennes ögon var amfetamin en smutsig drog, men kokain var okej. Så vid de tillfällena som gavs så tog jag alltid chansen, vilket var varje helg för vi bodde i en storstad och det hade normaliserats i vårt förhållande att “Helgfestande” var standard. Till en början tyckte jag mycket om kokain och då i kombination med sex. Älskade hur ohämmad hon blev och hur sexet på något vis flöt ihop med mitt beroende av porren. Vi tog dock alltid kokain i större sällskap det sista året och jag tappade då helt smak för drogen då det var verkan på henne jag var intresserad av och vi mer eller mindre aldrig hade sex när vi kommit hem efter. Kokain gör mig känslokall och i mina ögon psykopatisk. Jag älskar att känna även om det gör lite ont hela tiden. Min förmåga att empatisera och sympatisera lever jag på.

Hennes avsky till amfetamin och den uttalade avsmak hon kände inför att jag skulle bruka och indirekt ta in det i hemmet respekterade jag inte vid flera tillfällen, utan tog det när hon inte var närvarande. Eftersom hon har stor erfarenhet av drogkulturen så kom hon på mig varje gång och konfronterade mig, vilket jag försökte ljuga bort. Lögnen såg hon direkt igenom, men det blev inget samtal. Antar att hon redan då bara gav upp, Vilket jag förstår. Fy fan vad jag skäms över mitt beteende och de lögner jag har försökt dra genom åren.

Saken är den att där kokain inte kunde fylla hålet jag har i bröstet så gjorde däremot amfetamin det. Jag känner mig empatisk och väldigt intresserad av andra människor, med en energi som ger mig möjligheten att engagera mig i andra på en helt annan nivå. Väldigt lätt att glömma mina egna bekymmer en stund helt enkelt. Jag är i dagsläget inte en daglig brukare och jag har inte utvecklat ett stadigt beroende, utan missbrukar amfetamin vissa helger. Jag vet att jag absolut inte behöver göra det. Känns skönt och den gamla vanan sitter i, att fly från det jag har framför mig och helt enkelt inte ta ansvar. Jag har hela mitt liv beskyllt dem i min omgivning som har misslyckats med sitt ansvar som skulle ha bidragit till ett “normalt” liv för min del. Av farten och i min självupptagenhet så utvecklade jag ett väldigt bristfälligt sinne för ansvarstagande, tillsammans med en närmast icke-existerande respekt för jaget. Det är bättre idag och jag kan ta ansvar på den nivån att jag kan behålla både lägenhet och ett jobb som jag älskar och där jag är uppskattad. Har dock byggt upp ett berg av skulder hos indrivningsbolag och kronofogden pga min tidigare oförmåga, som jag inte alls tar ansvar för i nuläget. Skjuter hela tiden upp det med ursäkter som att jag ska bli kvitt mina privata skulder först. Detta har jag sagt i flera år nu. Ser ut som att jag kanske faktiskt lyckas vid löning och då önskar jag att jag kan ta ansvar för skuldberget. De terapier jag går i hjälper mig att ta tag i grunderna till mitt missbruk. Jag vet att jag är ute på tunn is och att den bana jag går på nu inte leder till lycka. Jag ser denna erkännande text som en del i att jag accepterar för mig själv att jag är missbrukare och lever med de restriktioner som ingår. Nästa steg, som jag ser det, är att ta komplett ansvar för alla delar i mitt liv med betoning på mig som missbrukare. Jag har sökt lite löst på nätet efter närliggande NA-möten men utan sann avsikt. Detta är något jag måste ändra på och faktiskt ta mig dit för att påbörja det livsnödvändiga arbetet. Av alla saker jag gjort i mitt liv och alla de vård/hjälp-instanser jag tagit mig till så är detta troligen det allra jobbigaste och svåraste. Vet inte hur mitt liv är utan mina kryckor. De har alltid funnits där. Även om de är självdestruktiva så har de givit mig styrka, kärlek, bekräftelse och allt annat som jag har saknat.

Det är långt ifrån allt jag vill få ur mig, men jag tror att några av mina värsta synder nu finns ute för allmän beskådan. Det känns lite bättre redan nu.

Inget av det jag har skrivit är en ursäkt för någonting. Insikterna är redan där och sätter sig djupare och djupare som lärdomar i mitt sinne. Jag har agerat vidrigt så många gånger och jag har sårat så många. Finns väldigt få personer som har varit i min närhet, som jag inte är skyldig minst en ursäkt. Jag har hamnat på en väldigt destruktiv bana och har inga lögner kvar att dra snart. Jag är så jävla trött på att ljuga för mig själv och andra. Önskar verkligen att jag magiskt kunde hitta styrkan att vara sann.

 

Har försökt hitta en missbruks-kategori här men har inte lyckats. Om det finns en och jag missat den så får en moderator gärna flytta mitt inlägg. Jag är inne på mitt tredje, mer eller mindre, sömnlösa dygn. Så vet redan att jag inte är helt med på banan för tillfället.

Om det är någon som läser detta så hade jag uppskattat kommentarer om mina tankar och allt annat jag nu skrivit. Speciellt om du påbörjat det hårda arbete jag har framför mig och kan avvara några hjälpande ord.

 

Hej! Jag har läst ditt långa inlägg och lider med dig. Jag har inga erfarenheter av eget missbruk (åtminstone inte i den omfattningen), men jag har sett det i min nära omgivning. Jag har varit med på NA-möten som anhörig och det är något som jag verkligen kan rekommendera. Just nu vet jag inte om NA har några fysiska möten, pga Corona, det är möjligt att de “bara” har onlinemöten, men i vilket fall kan jag verkligen rekommendera dem, de har en gemenskap som kan hjälpa dig långt på vägen om du bara (“bara” …) vågar öppna dig och låta dem stötta dig.

Önskar dig all lycka till!!

Anonym skrev:

Har suttit av och till under hela helgen och lagt mig i andras trådar. försökt komma med förslag och delat med mig av erfarenheter. Har löst mycket av den skit som tyngt och handikappat mitt liv. Speciellt de terapier jag deltar i nu gör att jag anser att jag nog kan bidra med något. Vilket känns bra. Ironin i att jag sitter och hoppar in i de trådar jag får igenkännings-faktor av, där trådskaparen öppet och ärligt spiller ur sig det som tynger och berättar intima detaljer om sitt innersta (i kombination med en god portion självinsikt), har inte gått mig förlorad. Hur mycket jag mer än gärna delar med mig av de saker jag löst och delar ut stärkande ord som: känn ingen skuld, skam eller liknande (Helt enkelt uppmanar dem att fortsätta vara såhär ärliga och öppna mot sig själva och söka stöd). Så tar det emot mer än något annat att erkänna för någon annan om min allra största last och jag känner en bedövande skam inför sanningen. Jag har läst/hört någonstans att alla behöver någon som känner till alla ens synder för att man ska kunna gå vidare i livet. Så nu kommer helt enkelt min bekännelse med tillhörande utdragen text (känner redan innan jag skrivit orden att jag bara måste få ur mig allt): Jag är missbrukare. Jag har sniffat på det här faktumet både i min gruppterapi och sporadiska besök till NA för några år sedan. Har inte berättat hela sanningen där och snabbt försökt gå vidare eller på annat sätt slingra mig ur. Så sent som för bara någon månad sedan drog jag lögnen (medans vi satt och drog Kokain): ”Det är tur att man inte är missbrukare iallafall”. På den nivån av förnekelse och tidigare okunskap har jag varit så länge jag kan minnas. Att vara missbrukare är ganska speciellt har jag börjat förstå. Och i min mening är det ett värre helvete än enbart beroende. En behöver inte vara missbrukare för att en är beroende, Medans en missbrukare nästan ofelbart har minst ett beroende. Jag har flera. Det är en jävligt trist sanning men jag kan mer eller mindre knappt kan bruka mat när jag mår dåligt för jag glider väldigt snabbt över kanten och dövar mitt mående med det jag har framför mig. På samma vis vet jag inte om jag någonsin kommer kunna vara i en relation utan att skada den andra. Jag är 30 nu och har 4 misslyckade samboskap och många förhållande bakom mig. Jag säger inte att allt är mitt fel. Men jag kan definitivt se hur mitt missbruk har varit ett stort problem. Jag älskar att vara kär och jag älskar kärleken i sig. Det är nog den starkaste drogen jag någonsin tagit. Sköljer över mig och får alla mina bekymmer att vara som bortblåsta. Om jag älskar någon och får känna mig älskad i gengäld, så har jag kraften att uträtta underverk och klarar utmaningar jag tidigare trodde var omöjliga. Drogen är en sådan total eufori att jag likt en heroinist lika gärna hade kunnat bo under en bro eller i en tunnel, så länge jag har min älskade vid min sida. När ny-kärleken avtar och den sanna kärleken ska byggas upp så hoppar jag ofta på nästa drog: tryggheten. Därefter vårt sexliv o.s.v. Som ni hör är det här något som sätter en oerhörd press på min partner och jag, som den missbrukare jag är, greppar i luften om någon av förhållandets grundpelare svajar lite vilket får dem att rasera så småningom. Mitt missbruk och mina övriga beroenden klingar också dem dåligt om något i förhållandet prövas. När jag känner mig otrygg i exempelvis sexlivet eller känner att vår kontakt börjar bli lite sämre, så faller jag snabbt ner i porrträsket. Varje gång jag går in i ett förhållande som tar mig med storm så slutar jag tvärt med porren, vilket leder till att jag tar igen det med råge när jag väl är där igen. I två av mina samboförhållanden så tittade vi på porr tillsammans och vårt sexliv präglades starkt av det. Det är också i de förhållandena som jag känt att vi varit som längst ifrån varandra under akten. jag tog inte med mig den lärdomen utan försökte desperat införa samma fenomen i mitt senaste förhållande när vi började glida isär (Jag är glad för hennes skull att hon tvärt vägrade). Liksom många andra missbrukare så började jag min beroendekarriär med onani i tidig ålder. Jag onanerar inte lika ofta som en tonåring idag, men i kombination med porren så är det en billig och enkel krycka att luta sig mot. Jag har alltid haft det svårt, Dåliga/Otillgängliga/Inkapabla föräldrar, mobbad, överviktig, utanförskap, o.s.v, jag har det än idag. Kort och gott så har olyckorna avlöst varandra och jag har varit maktlös eller oförmögen/inkapabel inför dem. Så jag har hängt på min gode vän missbruket så länge jag kan minnas. Jag har lyckats lägga av med beroende som alkohol och rökning av cannabis/nikotin. Likaså är jag inte överviktig längre och mat är inget jag tröstar mig med. Jag började stjäla snus av min far vid 12 års ålder och har ännu inte lyckats klara mig utan det. De beroende jag har lagt av med väger nog luft i jämförelse med det missbruk jag ägnar mig åt idag. Mitt senaste samboskap tog slut för inte särskilt länge sedan och nu kan jag göra vad jag vill. I hennes ögon var amfetamin en smutsig drog, men kokain var okej. Så vid de tillfällena som gavs så tog jag alltid chansen, vilket var varje helg för vi bodde i en storstad och det hade normaliserats i vårt förhållande att ”Helgfestande” var standard. Till en början tyckte jag mycket om kokain och då i kombination med sex. Älskade hur ohämmad hon blev och hur sexet på något vis flöt ihop med mitt beroende av porren. Vi tog dock alltid kokain i större sällskap det sista året och jag tappade då helt smak för drogen då det var verkan på henne jag var intresserad av och vi mer eller mindre aldrig hade sex när vi kommit hem efter. Kokain gör mig känslokall och i mina ögon psykopatisk. Jag älskar att känna även om det gör lite ont hela tiden. Min förmåga att empatisera och sympatisera lever jag på. Hennes avsky till amfetamin och den uttalade avsmak hon kände inför att jag skulle bruka och indirekt ta in det i hemmet respekterade jag inte vid flera tillfällen, utan tog det när hon inte var närvarande. Eftersom hon har stor erfarenhet av drogkulturen så kom hon på mig varje gång och konfronterade mig, vilket jag försökte ljuga bort. Lögnen såg hon direkt igenom, men det blev inget samtal. Antar att hon redan då bara gav upp, Vilket jag förstår. Fy fan vad jag skäms över mitt beteende och de lögner jag har försökt dra genom åren. Saken är den att där kokain inte kunde fylla hålet jag har i bröstet så gjorde däremot amfetamin det. Jag känner mig empatisk och väldigt intresserad av andra människor, med en energi som ger mig möjligheten att engagera mig i andra på en helt annan nivå. Väldigt lätt att glömma mina egna bekymmer en stund helt enkelt. Jag är i dagsläget inte en daglig brukare och jag har inte utvecklat ett stadigt beroende, utan missbrukar amfetamin vissa helger. Jag vet att jag absolut inte behöver göra det. Känns skönt och den gamla vanan sitter i, att fly från det jag har framför mig och helt enkelt inte ta ansvar. Jag har hela mitt liv beskyllt dem i min omgivning som har misslyckats med sitt ansvar som skulle ha bidragit till ett ”normalt” liv för min del. Av farten och i min självupptagenhet så utvecklade jag ett väldigt bristfälligt sinne för ansvarstagande, tillsammans med en närmast icke-existerande respekt för jaget. Det är bättre idag och jag kan ta ansvar på den nivån att jag kan behålla både lägenhet och ett jobb som jag älskar och där jag är uppskattad. Har dock byggt upp ett berg av skulder hos indrivningsbolag och kronofogden pga min tidigare oförmåga, som jag inte alls tar ansvar för i nuläget. Skjuter hela tiden upp det med ursäkter som att jag ska bli kvitt mina privata skulder först. Detta har jag sagt i flera år nu. Ser ut som att jag kanske faktiskt lyckas vid löning och då önskar jag att jag kan ta ansvar för skuldberget. De terapier jag går i hjälper mig att ta tag i grunderna till mitt missbruk. Jag vet att jag är ute på tunn is och att den bana jag går på nu inte leder till lycka. Jag ser denna erkännande text som en del i att jag accepterar för mig själv att jag är missbrukare och lever med de restriktioner som ingår. Nästa steg, som jag ser det, är att ta komplett ansvar för alla delar i mitt liv med betoning på mig som missbrukare. Jag har sökt lite löst på nätet efter närliggande NA-möten men utan sann avsikt. Detta är något jag måste ändra på och faktiskt ta mig dit för att påbörja det livsnödvändiga arbetet. Av alla saker jag gjort i mitt liv och alla de vård/hjälp-instanser jag tagit mig till så är detta troligen det allra jobbigaste och svåraste. Vet inte hur mitt liv är utan mina kryckor. De har alltid funnits där. Även om de är självdestruktiva så har de givit mig styrka, kärlek, bekräftelse och allt annat som jag har saknat. Det är långt ifrån allt jag vill få ur mig, men jag tror att några av mina värsta synder nu finns ute för allmän beskådan. Det känns lite bättre redan nu. Inget av det jag har skrivit är en ursäkt för någonting. Insikterna är redan där och sätter sig djupare och djupare som lärdomar i mitt sinne. Jag har agerat vidrigt så många gånger och jag har sårat så många. Finns väldigt få personer som har varit i min närhet, som jag inte är skyldig minst en ursäkt. Jag har hamnat på en väldigt destruktiv bana och har inga lögner kvar att dra snart. Jag är så jävla trött på att ljuga för mig själv och andra. Önskar verkligen att jag magiskt kunde hitta styrkan att vara sann. Har försökt hitta en missbruks-kategori här men har inte lyckats. Om det finns en och jag missat den så får en moderator gärna flytta mitt inlägg. Jag är inne på mitt tredje, mer eller mindre, sömnlösa dygn. Så vet redan att jag inte är helt med på banan för tillfället. Om det är någon som läser detta så hade jag uppskattat kommentarer om mina tankar och allt annat jag nu skrivit. Speciellt om du påbörjat det hårda arbete jag har framför mig och kan avvara några hjälpande ord.

 

att sluta med drogerna är nog ett måste för att få bukt med ditt liv. Men det är nog bra och dra ner på de så kan du nog till slut sluta helt med det. Man får hitta något annat som ger en lycka istället för droger eller andra missbruk. Det är svårt men att försöka går ju.
ha de så bra!

[Pink Tyduke]

Anonym skrev:

Har suttit av och till under hela helgen och lagt mig i andras trådar. försökt komma med förslag och delat med mig av erfarenheter. Har löst mycket av den skit som tyngt och handikappat mitt liv. Speciellt de terapier jag deltar i nu gör att jag anser att jag nog kan bidra med något. Vilket känns bra. Ironin i att jag sitter och hoppar in i de trådar jag får igenkännings-faktor av, där trådskaparen öppet och ärligt spiller ur sig det som tynger och berättar intima detaljer om sitt innersta (i kombination med en god portion självinsikt), har inte gått mig förlorad. Hur mycket jag mer än gärna delar med mig av de saker jag löst och delar ut stärkande ord som: känn ingen skuld, skam eller liknande (Helt enkelt uppmanar dem att fortsätta vara såhär ärliga och öppna mot sig själva och söka stöd). Så tar det emot mer än något annat att erkänna för någon annan om min allra största last och jag känner en bedövande skam inför sanningen. Jag har läst/hört någonstans att alla behöver någon som känner till alla ens synder för att man ska kunna gå vidare i livet. Så nu kommer helt enkelt min bekännelse med tillhörande utdragen text (känner redan innan jag skrivit orden att jag bara måste få ur mig allt): Jag är missbrukare. Jag har sniffat på det här faktumet både i min gruppterapi och sporadiska besök till NA för några år sedan. Har inte berättat hela sanningen där och snabbt försökt gå vidare eller på annat sätt slingra mig ur. Så sent som för bara någon månad sedan drog jag lögnen (medans vi satt och drog Kokain): ”Det är tur att man inte är missbrukare iallafall”. På den nivån av förnekelse och tidigare okunskap har jag varit så länge jag kan minnas. Att vara missbrukare är ganska speciellt har jag börjat förstå. Och i min mening är det ett värre helvete än enbart beroende. En behöver inte vara missbrukare för att en är beroende, Medans en missbrukare nästan ofelbart har minst ett beroende. Jag har flera. Det är en jävligt trist sanning men jag kan mer eller mindre knappt kan bruka mat när jag mår dåligt för jag glider väldigt snabbt över kanten och dövar mitt mående med det jag har framför mig. På samma vis vet jag inte om jag någonsin kommer kunna vara i en relation utan att skada den andra. Jag är 30 nu och har 4 misslyckade samboskap och många förhållande bakom mig. Jag säger inte att allt är mitt fel. Men jag kan definitivt se hur mitt missbruk har varit ett stort problem. Jag älskar att vara kär och jag älskar kärleken i sig. Det är nog den starkaste drogen jag någonsin tagit. Sköljer över mig och får alla mina bekymmer att vara som bortblåsta. Om jag älskar någon och får känna mig älskad i gengäld, så har jag kraften att uträtta underverk och klarar utmaningar jag tidigare trodde var omöjliga. Drogen är en sådan total eufori att jag likt en heroinist lika gärna hade kunnat bo under en bro eller i en tunnel, så länge jag har min älskade vid min sida. När ny-kärleken avtar och den sanna kärleken ska byggas upp så hoppar jag ofta på nästa drog: tryggheten. Därefter vårt sexliv o.s.v. Som ni hör är det här något som sätter en oerhörd press på min partner och jag, som den missbrukare jag är, greppar i luften om någon av förhållandets grundpelare svajar lite vilket får dem att rasera så småningom. Mitt missbruk och mina övriga beroenden klingar också dem dåligt om något i förhållandet prövas. När jag känner mig otrygg i exempelvis sexlivet eller känner att vår kontakt börjar bli lite sämre, så faller jag snabbt ner i porrträsket. Varje gång jag går in i ett förhållande som tar mig med storm så slutar jag tvärt med porren, vilket leder till att jag tar igen det med råge när jag väl är där igen. I två av mina samboförhållanden så tittade vi på porr tillsammans och vårt sexliv präglades starkt av det. Det är också i de förhållandena som jag känt att vi varit som längst ifrån varandra under akten. jag tog inte med mig den lärdomen utan försökte desperat införa samma fenomen i mitt senaste förhållande när vi började glida isär (Jag är glad för hennes skull att hon tvärt vägrade). Liksom många andra missbrukare så började jag min beroendekarriär med onani i tidig ålder. Jag onanerar inte lika ofta som en tonåring idag, men i kombination med porren så är det en billig och enkel krycka att luta sig mot. Jag har alltid haft det svårt, Dåliga/Otillgängliga/Inkapabla föräldrar, mobbad, överviktig, utanförskap, o.s.v, jag har det än idag. Kort och gott så har olyckorna avlöst varandra och jag har varit maktlös eller oförmögen/inkapabel inför dem. Så jag har hängt på min gode vän missbruket så länge jag kan minnas. Jag har lyckats lägga av med beroende som alkohol och rökning av cannabis/nikotin. Likaså är jag inte överviktig längre och mat är inget jag tröstar mig med. Jag började stjäla snus av min far vid 12 års ålder och har ännu inte lyckats klara mig utan det. De beroende jag har lagt av med väger nog luft i jämförelse med det missbruk jag ägnar mig åt idag. Mitt senaste samboskap tog slut för inte särskilt länge sedan och nu kan jag göra vad jag vill. I hennes ögon var amfetamin en smutsig drog, men kokain var okej. Så vid de tillfällena som gavs så tog jag alltid chansen, vilket var varje helg för vi bodde i en storstad och det hade normaliserats i vårt förhållande att ”Helgfestande” var standard. Till en början tyckte jag mycket om kokain och då i kombination med sex. Älskade hur ohämmad hon blev och hur sexet på något vis flöt ihop med mitt beroende av porren. Vi tog dock alltid kokain i större sällskap det sista året och jag tappade då helt smak för drogen då det var verkan på henne jag var intresserad av och vi mer eller mindre aldrig hade sex när vi kommit hem efter. Kokain gör mig känslokall och i mina ögon psykopatisk. Jag älskar att känna även om det gör lite ont hela tiden. Min förmåga att empatisera och sympatisera lever jag på. Hennes avsky till amfetamin och den uttalade avsmak hon kände inför att jag skulle bruka och indirekt ta in det i hemmet respekterade jag inte vid flera tillfällen, utan tog det när hon inte var närvarande. Eftersom hon har stor erfarenhet av drogkulturen så kom hon på mig varje gång och konfronterade mig, vilket jag försökte ljuga bort. Lögnen såg hon direkt igenom, men det blev inget samtal. Antar att hon redan då bara gav upp, Vilket jag förstår. Fy fan vad jag skäms över mitt beteende och de lögner jag har försökt dra genom åren. Saken är den att där kokain inte kunde fylla hålet jag har i bröstet så gjorde däremot amfetamin det. Jag känner mig empatisk och väldigt intresserad av andra människor, med en energi som ger mig möjligheten att engagera mig i andra på en helt annan nivå. Väldigt lätt att glömma mina egna bekymmer en stund helt enkelt. Jag är i dagsläget inte en daglig brukare och jag har inte utvecklat ett stadigt beroende, utan missbrukar amfetamin vissa helger. Jag vet att jag absolut inte behöver göra det. Känns skönt och den gamla vanan sitter i, att fly från det jag har framför mig och helt enkelt inte ta ansvar. Jag har hela mitt liv beskyllt dem i min omgivning som har misslyckats med sitt ansvar som skulle ha bidragit till ett ”normalt” liv för min del. Av farten och i min självupptagenhet så utvecklade jag ett väldigt bristfälligt sinne för ansvarstagande, tillsammans med en närmast icke-existerande respekt för jaget. Det är bättre idag och jag kan ta ansvar på den nivån att jag kan behålla både lägenhet och ett jobb som jag älskar och där jag är uppskattad. Har dock byggt upp ett berg av skulder hos indrivningsbolag och kronofogden pga min tidigare oförmåga, som jag inte alls tar ansvar för i nuläget. Skjuter hela tiden upp det med ursäkter som att jag ska bli kvitt mina privata skulder först. Detta har jag sagt i flera år nu. Ser ut som att jag kanske faktiskt lyckas vid löning och då önskar jag att jag kan ta ansvar för skuldberget. De terapier jag går i hjälper mig att ta tag i grunderna till mitt missbruk. Jag vet att jag är ute på tunn is och att den bana jag går på nu inte leder till lycka. Jag ser denna erkännande text som en del i att jag accepterar för mig själv att jag är missbrukare och lever med de restriktioner som ingår. Nästa steg, som jag ser det, är att ta komplett ansvar för alla delar i mitt liv med betoning på mig som missbrukare. Jag har sökt lite löst på nätet efter närliggande NA-möten men utan sann avsikt. Detta är något jag måste ändra på och faktiskt ta mig dit för att påbörja det livsnödvändiga arbetet. Av alla saker jag gjort i mitt liv och alla de vård/hjälp-instanser jag tagit mig till så är detta troligen det allra jobbigaste och svåraste. Vet inte hur mitt liv är utan mina kryckor. De har alltid funnits där. Även om de är självdestruktiva så har de givit mig styrka, kärlek, bekräftelse och allt annat som jag har saknat. Det är långt ifrån allt jag vill få ur mig, men jag tror att några av mina värsta synder nu finns ute för allmän beskådan. Det känns lite bättre redan nu. Inget av det jag har skrivit är en ursäkt för någonting. Insikterna är redan där och sätter sig djupare och djupare som lärdomar i mitt sinne. Jag har agerat vidrigt så många gånger och jag har sårat så många. Finns väldigt få personer som har varit i min närhet, som jag inte är skyldig minst en ursäkt. Jag har hamnat på en väldigt destruktiv bana och har inga lögner kvar att dra snart. Jag är så jävla trött på att ljuga för mig själv och andra. Önskar verkligen att jag magiskt kunde hitta styrkan att vara sann. Har försökt hitta en missbruks-kategori här men har inte lyckats. Om det finns en och jag missat den så får en moderator gärna flytta mitt inlägg. Jag är inne på mitt tredje, mer eller mindre, sömnlösa dygn. Så vet redan att jag inte är helt med på banan för tillfället. Om det är någon som läser detta så hade jag uppskattat kommentarer om mina tankar och allt annat jag nu skrivit. Speciellt om du påbörjat det hårda arbete jag har framför mig och kan avvara några hjälpande ord.

 

Oj. Jag trodde på riktigt att jag var ensam. Jag har ett enormt lidande och ingen ser mig som någon som skulle göra något sånt. Jag är ju en ”städad” person. Ändå har livet ständigt dragit med mig i dess svackor och för några år sedan fann jag tröst i just kokainet. Jag såg det som en partygrej. Bara när det är bra stämning, när en mår bra får en ta. Tills den dag när det inte är så längre utan en bedövar sina känslor för att orka med.

har aldrig setts som en missbrukare i andras ögon men sanningen är att jag alltid sökt mig till extrema saker. Gjort saker som jag uppriktigt skäms för. Men nu sitter jag här. I ett missbruk. Jag ska inte ljuga. Jag bedövade mig så sent som för några timmar sedan när jag fick en panikattack. Allt för att dämpa känslorna.

För 2 år sedan fick mitt ex mig att erkänna för min mor att jag hade tagit. Svor att aldrig ta igen. Sedan följde ett år med ganska allvarligt missbruk av både syra och cannabis. Men ingen som sett mig skulle kunna tänka det om mig. Det är det jobbiga. För jag är ju städad och mogen och ansvarsfull. Men det är inte den personen jag lever med själv. Den jag tvingas se i spegeln.

jag vill inte ta mer droger. Jag vill verkligen inte. Det äcklar mig. Jag äcklar mig själv. Ändå trillar jag dit. Men om jag erkänner att jag tar det för vården kommer jag aldrig att få min utredning om adhd. Det är inte lätt ibland. Eller oftast är det inte lätt.

jag önskar att vi båda kan ta oss ur det här missbruksbeteende och få ordning på våra liv och relationer. Men jag vet inte var jag ska börja att nysta…

Pink Tyduke skrev:

Oj. Jag trodde på riktigt att jag var ensam. Jag har ett enormt lidande och ingen ser mig som någon som skulle göra något sånt. Jag är ju en ”städad” person. Ändå har livet ständigt dragit med mig i dess svackor och för några år sedan fann jag tröst i just kokainet. Jag såg det som en partygrej. Bara när det är bra stämning, när en mår bra får en ta. Tills den dag när det inte är så längre utan en bedövar sina känslor för att orka med. har aldrig setts som en missbrukare i andras ögon men sanningen är att jag alltid sökt mig till extrema saker. Gjort saker som jag uppriktigt skäms för. Men nu sitter jag här. I ett missbruk. Jag ska inte ljuga. Jag bedövade mig så sent som för några timmar sedan när jag fick en panikattack. Allt för att dämpa känslorna. För 2 år sedan fick mitt ex mig att erkänna för min mor att jag hade tagit. Svor att aldrig ta igen. Sedan följde ett år med ganska allvarligt missbruk av både syra och cannabis. Men ingen som sett mig skulle kunna tänka det om mig. Det är det jobbiga. För jag är ju städad och mogen och ansvarsfull. Men det är inte den personen jag lever med själv. Den jag tvingas se i spegeln. jag vill inte ta mer droger. Jag vill verkligen inte. Det äcklar mig. Jag äcklar mig själv. Ändå trillar jag dit. Men om jag erkänner att jag tar det för vården kommer jag aldrig att få min utredning om adhd. Det är inte lätt ibland. Eller oftast är det inte lätt. jag önskar att vi båda kan ta oss ur det här missbruksbeteende och få ordning på våra liv och relationer. Men jag vet inte var jag ska börja att nysta…

 

Jag förstår din känsla av att tro man är ensam. Trodde inte jag skulle få mer svar än några korta meningar om att jag måste skärpa mig. Det här jävla dubbel-livet vi lever gör nog bara saken värre. känns så när du skrev. Är väldigt skönt att du förstår mig och inte ger ett svar om hur sjuk jag är. Lättar lite på min rädsla.

Jag äcklas också av mig själv och de saker jag gjort, så förväntar mig en ännu tyngre dom av min omgivning. Min kompis-skara har länge skämtat om hur gränslös jag är och mitt extrema beteende, jag var den som började skämta om det (troligen för att distansera mig). De skulle bara veta allt jag gjort! Drog amfetamin igår igen, men det var en för liten dos. Så de senaste dagarna har mina tankar om hur vidrig och misslyckad jag är bara snurrat. Vet inte hur jag ska bli av med tankarna. När jag gick på ett NA-möte så pratade en person om hur lycklig de var över att de inte använde längre, numera var skuldfri och hade en god kontakt med sin familj. Men jag ser mig inte där. Hur fan skulle någon kunna vilja vara med en sån som mig och skaffa barn, ifall de visste vad jag gjort och hur misslyckad jag är? Min största skräck är att jag inte kommer få ha någon att älska och bli älskad. Bara tanken om att vara singel vid 40 ger mig självmordsfantasier. Försöker ha det som mål för att kunna motivera mig att bli bättre. Tanken omvänds ofta till att jag lika gärna kan göra slut på skiten nu, för jag kommer aldrig lyckas. Men jaja. Sitter på tåget nu. De serverar öl och frestelsen/medicinen finns alltid omkring oss. Är bara vi själva som kan säga nej! För vår egen skull. På NA säger man: “en dag i taget” och jag kämpar med att tänka så.

Tycker du gör rätt i att hålla tyst om det till vården. Jag lyckades hålla mig nykter nog för att kunna vara i kö för ADHD-undersökningen efter att ha klarat blodprovet. Läkare gjorde dock fel när de skulle remittera mig, så jag är välkommen att söka på nytt. Just nu kämpar jag bara med nykterheten, men när jag har ork så ska jag försöka komma in i kön igen. Försök se så de inte begår några misstag när du ska remitteras, jag kommer få börja om med att vänta i 6-9 månader igen. Vill verkligen inte att du ska behöva uppleva samma sak. Vet vilket helvete det är att leva med diagnos-problematiken och tvingas vänta/leva med sig själv så lång tid utan hjälp.

Nu har du skrivit här. Det verkar som en väldigt bra början! Jag håller verkligen tummarna för att du ska klara av att säga nej till nästa lina och att du gör det för din egen skull. Du förtjänar det!

Jag ska följa min egen pepp och skita i att köpa öl på tåget. Tack för att du svarade!

 

[Pink Tyduke]

Anonym skrev:

Jag förstår din känsla av att tro man är ensam. Trodde inte jag skulle få mer svar än några korta meningar om att jag måste skärpa mig. Det här jävla dubbel-livet vi lever gör nog bara saken värre. känns så när du skrev. Är väldigt skönt att du förstår mig och inte ger ett svar om hur sjuk jag är. Lättar lite på min rädsla. Jag äcklas också av mig själv och de saker jag gjort, så förväntar mig en ännu tyngre dom av min omgivning. Min kompis-skara har länge skämtat om hur gränslös jag är och mitt extrema beteende, jag var den som började skämta om det (troligen för att distansera mig). De skulle bara veta allt jag gjort! Drog amfetamin igår igen, men det var en för liten dos. Så de senaste dagarna har mina tankar om hur vidrig och misslyckad jag är bara snurrat. Vet inte hur jag ska bli av med tankarna. När jag gick på ett NA-möte så pratade en person om hur lycklig de var över att de inte använde längre, numera var skuldfri och hade en god kontakt med sin familj. Men jag ser mig inte där. Hur fan skulle någon kunna vilja vara med en sån som mig och skaffa barn, ifall de visste vad jag gjort och hur misslyckad jag är? Min största skräck är att jag inte kommer få ha någon att älska och bli älskad. Bara tanken om att vara singel vid 40 ger mig självmordsfantasier. Försöker ha det som mål för att kunna motivera mig att bli bättre. Tanken omvänds ofta till att jag lika gärna kan göra slut på skiten nu, för jag kommer aldrig lyckas. Men jaja. Sitter på tåget nu. De serverar öl och frestelsen/medicinen finns alltid omkring oss. Är bara vi själva som kan säga nej! För vår egen skull. På NA säger man: ”en dag i taget” och jag kämpar med att tänka så. Tycker du gör rätt i att hålla tyst om det till vården. Jag lyckades hålla mig nykter nog för att kunna vara i kö för ADHD-undersökningen efter att ha klarat blodprovet. Läkare gjorde dock fel när de skulle remittera mig, så jag är välkommen att söka på nytt. Just nu kämpar jag bara med nykterheten, men när jag har ork så ska jag försöka komma in i kön igen. Försök se så de inte begår några misstag när du ska remitteras, jag kommer få börja om med att vänta i 6-9 månader igen. Vill verkligen inte att du ska behöva uppleva samma sak. Vet vilket helvete det är att leva med diagnos-problematiken och tvingas vänta/leva med sig själv så lång tid utan hjälp. Nu har du skrivit här. Det verkar som en väldigt bra början! Jag håller verkligen tummarna för att du ska klara av att säga nej till nästa lina och att du gör det för din egen skull. Du förtjänar det! Jag ska följa min egen pepp och skita i att köpa öl på tåget. Tack för att du svarade!

 

Nej, jag tror varken du eller jag behöver pekfingrar vid denna tidpunkt. Mer vägledning. Jag blev lämnad väldigt nyligen och tappade mitt hopp om kärlek och barn. Jag är dessutom 35, börjat förlora hoppet om ett familjeliv. Jag blev lämnad med orden ”jag vill ha barn men kan inte se dig som mamma till mina barn. Du är en missbrukare som inte kan ta hand om sig själv.” Det var tufft. Men det stämmer.

jag gav min omgivning ett löfte om att inte försöka att ta mitt liv under 2020. Jag tänker inte längre än så. Om jag mår bättre i december får jag avge ett nytt löfte om 2021. Mår jag för dåligt så tänker jag inte göra det. Jag har talat med familjen om min begravning, var jag vill ligga, hur min ceremoni ska se ut etc etc. Det tog oss faktiskt närmare varandra.

jag tog nyss det sista jag hade upplagt. Har nu raderat nummer till langare och försöker att andas mig igenom detta. För mig är detta rock bottom även om jag inte har några skulder utan istället bränt igenom mina besparingar. En liten förmögenhet som jag byggt upp på 15 år. Min familj har det jobbigt ekonomiskt så kan inte vända mig till dem och skulle aldrig låta någon betala för mitt missbruk. Så jag måste ta mig i kragen. Ta en dag i taget osv. Kanske borde även jag vända mig till NA men jag kan inte prata i grupp. Blir obekväm och blyg. Vill fly.

Och rädslan för att någon ska känna igen mig är väldigt jobbigt.

Men jag har beslutat mig för att jobba på att göra mitt liv till det jag vill ha i det och att framför allt börja med att älska mig själv igen. Och att förlåta. Förlåtelse tror jag är en stark drivkraft för att orka gå vidare med sitt liv. Resa sig upp. Men vad vet jag egentligen?

Har redan haft de problem som kan uppstå med att vänta på utredning. Kämpat i 2 år. Blivit remitterad från en annan mottagning som skrev alla rätt men min läkare på psykiatrin som inte ville godkänna. De gjorde en intervjukedja med mig på 5 samtal under 6 månaders tid. Ändå blev jag nekad. För ganska precis ett år sedan blev jag tillslut uppsatt på väntelista då de bytte företag som driver psykiatrin här. Enligt vårdgarantin så är det 90 dagar, men verkligheten ligger idag på 2 år för de som sätts upp.

har förstått att många av de vardagsproblem jag brottas med skulle kunna hjälpas av rätt typ av behandling men jag tycks aldrig komma dit. Och jag tror att det handlade om att jag gav upp hoppet om att det kommer ske som fick mig att vända bruk till missbruk. Men det går bara att spekulera om.

Tycker det är jättestarkt av dig om du lyckas att låta bli att köpa alkohol på tåget. Men om du gör det så döm dig inte för hårt. Och jag tror att vi båda kan ta oss ur det här om vi kan börja med små steg i rätt riktning.

Pink Tyduke skrev:

Nej, jag tror varken du eller jag behöver pekfingrar vid denna tidpunkt. Mer vägledning. Jag blev lämnad väldigt nyligen och tappade mitt hopp om kärlek och barn. Jag är dessutom 35, börjat förlora hoppet om ett familjeliv. Jag blev lämnad med orden ”jag vill ha barn men kan inte se dig som mamma till mina barn. Du är en missbrukare som inte kan ta hand om sig själv.” Det var tufft. Men det stämmer. jag gav min omgivning ett löfte om att inte försöka att ta mitt liv under 2020. Jag tänker inte längre än så. Om jag mår bättre i december får jag avge ett nytt löfte om 2021. Mår jag för dåligt så tänker jag inte göra det. Jag har talat med familjen om min begravning, var jag vill ligga, hur min ceremoni ska se ut etc etc. Det tog oss faktiskt närmare varandra. jag tog nyss det sista jag hade upplagt. Har nu raderat nummer till langare och försöker att andas mig igenom detta. För mig är detta rock bottom även om jag inte har några skulder utan istället bränt igenom mina besparingar. En liten förmögenhet som jag byggt upp på 15 år. Min familj har det jobbigt ekonomiskt så kan inte vända mig till dem och skulle aldrig låta någon betala för mitt missbruk. Så jag måste ta mig i kragen. Ta en dag i taget osv. Kanske borde även jag vända mig till NA men jag kan inte prata i grupp. Blir obekväm och blyg. Vill fly. Och rädslan för att någon ska känna igen mig är väldigt jobbigt. Men jag har beslutat mig för att jobba på att göra mitt liv till det jag vill ha i det och att framför allt börja med att älska mig själv igen. Och att förlåta. Förlåtelse tror jag är en stark drivkraft för att orka gå vidare med sitt liv. Resa sig upp. Men vad vet jag egentligen? Har redan haft de problem som kan uppstå med att vänta på utredning. Kämpat i 2 år. Blivit remitterad från en annan mottagning som skrev alla rätt men min läkare på psykiatrin som inte ville godkänna. De gjorde en intervjukedja med mig på 5 samtal under 6 månaders tid. Ändå blev jag nekad. För ganska precis ett år sedan blev jag tillslut uppsatt på väntelista då de bytte företag som driver psykiatrin här. Enligt vårdgarantin så är det 90 dagar, men verkligheten ligger idag på 2 år för de som sätts upp. har förstått att många av de vardagsproblem jag brottas med skulle kunna hjälpas av rätt typ av behandling men jag tycks aldrig komma dit. Och jag tror att det handlade om att jag gav upp hoppet om att det kommer ske som fick mig att vända bruk till missbruk. Men det går bara att spekulera om. Tycker det är jättestarkt av dig om du lyckas att låta bli att köpa alkohol på tåget. Men om du gör det så döm dig inte för hårt. Och jag tror att vi båda kan ta oss ur det här om vi kan börja med små steg i rätt riktning.

Jag känner så igen mig i dina tankar. Du vet massor. När du skriver det så känner jag att vi kommer klara det här. Lära älska oss själva och bygga det som raserats. Väldigt bra att du vill förlåta dig själv! Behövde bli påmind om att jag behöver göra det jag också. Har fått sagt till mig att återfall är en del av resan och att man måste förlåta sig själv för att komma vidare. Blev som tur är ingen öl på tåget, fastnade här och i tankarna som det rör upp. Ibland är det bra att vara lätt-distraherad!

Jag har inte kommit iväg till NA ännu. De gamla visdomsord jag fick när jag besökte dem för flera år sedan har jag kommit ihåg en del. Många jag glömd säger du faktiskt nu. Min gruppterapi är jag rädd för likaså. Har tagit upp saker som min familj, men inte det som tynger mig på riktigt. Kan inte släppa på känslorna i grupp. Mina tankar om självmord vet ingen, att du har pratat med din familj om det är otroligt starkt. Du är väldigt modig! Blir stolt över dig för att du tagit bort dina nummer. Kräver mycket av en.

Blir förbannad över att även du tampats med vården. Undrar hur många oss som hamnade i träsket för att vi inte fick vård. Jag började bruka cannabis dagligen för att klara vardagen när jag var som värst i min sjukdom. Eller ja, så berättigade jag det då. Blir glad av att du ändå kämpar på efter så lång tid av dålig behandling. Det märks att du har en krigare i dig.

Den känslomässiga hycklaren i mig är stark. Är kanske lätt att ha hopp om andra. Jag hoppas och tror på din framgång. Tänker att du kommer finna lycka och den kärlek du förtjänar.

Jag ska försöka att ha samma tankar om mig själv.

Ska du göra något som aktiverar dig idag, så det inte blir så jobbigt när du kommer ner? Jag har rest till andra sidan landet och det finns ingen möjlighet för mig att köpa amfetamin. Känns rätt skönt på ett sätt.

[Pink Tyduke]

Anonym skrev:

Jag känner så igen mig i dina tankar. Du vet massor. När du skriver det så känner jag att vi kommer klara det här. Lära älska oss själva och bygga det som raserats. Väldigt bra att du vill förlåta dig själv! Behövde bli påmind om att jag behöver göra det jag också. Har fått sagt till mig att återfall är en del av resan och att man måste förlåta sig själv för att komma vidare. Blev som tur är ingen öl på tåget, fastnade här och i tankarna som det rör upp. Ibland är det bra att vara lätt-distraherad! Jag har inte kommit iväg till NA ännu. De gamla visdomsord jag fick när jag besökte dem för flera år sedan har jag kommit ihåg en del. Många jag glömd säger du faktiskt nu. Min gruppterapi är jag rädd för likaså. Har tagit upp saker som min familj, men inte det som tynger mig på riktigt. Kan inte släppa på känslorna i grupp. Mina tankar om självmord vet ingen, att du har pratat med din familj om det är otroligt starkt. Du är väldigt modig! Blir stolt över dig för att du tagit bort dina nummer. Kräver mycket av en. Blir förbannad över att även du tampats med vården. Undrar hur många oss som hamnade i träsket för att vi inte fick vård. Jag började bruka cannabis dagligen för att klara vardagen när jag var som värst i min sjukdom. Eller ja, så berättigade jag det då. Blir glad av att du ändå kämpar på efter så lång tid av dålig behandling. Det märks att du har en krigare i dig. Den känslomässiga hycklaren i mig är stark. Är kanske lätt att ha hopp om andra. Jag hoppas och tror på din framgång. Tänker att du kommer finna lycka och den kärlek du förtjänar. Jag ska försöka att ha samma tankar om mig själv. Ska du göra något som aktiverar dig idag, så det inte blir så jobbigt när du kommer ner? Jag har rest till andra sidan landet och det finns ingen möjlighet för mig att köpa amfetamin. Känns rätt skönt på ett sätt.

 

Jag är jättestolt över att du klarade dig ifrån att köpa den där ölen på tåget! Jättebra jobbat! Varje litet val har så stor betydelse när vi är i detta skick så jag tycker verkligen att det är bra av dig att du distraherades till att grubbla över detta. Men utan att sparka på dig för hårt hoppas jag. Vill också åka iväg. Fly till min familj men de bor väldigt långt borta och då jag är sjuk för tillfället och de båda är i riskgrupper så kan jag inte.

 

Jag har gått KBT i så många år enskilt, fick gå i grupp men det fungerade inte. Jag kunde inte prata med andra på det sättet. Jag blev den perfekta lyssnaren. I min ungdom var jag även på möten med SLAA men kunde inte uttrycka mig fast jag ville prata om min historia. Kändes som att jag var en hycklare som lyssnade på de andras tankar och historier och sedan gå och leva destruktivt när jag lämnade dem. Har idag, tack vare mitt senaste ex, inte samma behov av bekräftelse av andra tror jag som jag haft i hela mitt liv.

Är likadan i att jag alltid tänker att det kommer lösa sig för andra men verkar inte se det själv. Därför jag tror att vi båda behöver älska oss själva igen. Att vi förtjänar den kärleken nu. Och just nu kan vi ta den tiden att göra det också.

Jag är nog den ofrivillige krigaren på många sätt. Genomlevt många fysiska problem också och inte bara de mentala. Lurat döden skulle jag väl kunna kalla det. Har en inre energi som verkligen bara brummar på fast jag egentligen inte orkar och bara vill ge upp. Försökte mitt senaste försök att dö förra sommaren. Därefter blev jag äntligen listad för utredning. 3 försök på relativt kort tid utan att läkarna ville lägga in mig. Väldigt kaos.

Jag försöker att distrahera mig med att läsa lite här, sms:a med några jag lärt känna via bloggar och twitter och spela wordfeud typ. Själv då? Nu när du rest iväg. Vad har du som kan distrahera dig från att jaga rus? Även om du inte kan finna amfetamin så finns ju alltid alkohol som dövar tänker jag.
Om du spelar wordfeud skulle vi kunna prata och spela lite där om du vill?

Förstår känslan av att bara brumma på. Känns som att jag gjort det hela livet. Har så mycket jag vill skriva till dig. Tur i oturen så är jag i ett nyktert sällskap som njuter av intensivt sällskap i ord och skratt. Så är ohyffsat av mig att sitta med telefonen för mycket. Vill jättegärna skriva mer i exempelvis wordfeud med dig. Blir tyvärr mer passande för mig först senare.Helt super att du har att göra, men jättetrist att du inte kan vara med din familj och dina nära. Tänker på dig ska du veta. Kämpa vidare och klappa dig själv på ryggen. Du är jätteduktig! Och du är en källa till ork för min del. Kommer titta in senare och skriva lite. Ta hand om dig ikväll.

[Pink Tyduke]

Anonym skrev:

Förstår känslan av att bara brumma på. Känns som att jag gjort det hela livet. Har så mycket jag vill skriva till dig. Tur i oturen så är jag i ett nyktert sällskap som njuter av intensivt sällskap i ord och skratt. Så är ohyffsat av mig att sitta med telefonen för mycket. Vill jättegärna skriva mer i exempelvis wordfeud med dig. Blir tyvärr mer passande för mig först senare.Helt super att du har att göra, men jättetrist att du inte kan vara med din familj och dina nära. Tänker på dig ska du veta. Kämpa vidare och klappa dig själv på ryggen. Du är jätteduktig! Och du är en källa till ork för min del. Kommer titta in senare och skriva lite. Ta hand om dig ikväll.

 

Känn inte att du gör något fel som är med sådant fint sällskap utan njut av umgänget! Jag känner att jag hittat lite mer pepp i mig själv och hanteringen av mitt missbruk när jag skriver här. Vi verkar vara inne på samma linje någonstans. Vi behöver bara lite stöttning för att orka med.

Så ingen stress med att svara, ta till vara på tiden och så finns jag här när du har lite mer tid.

Jag ska börja med att unna mig en dusch nu och sedan blir det kanske att öppna ett 1000-bitars pussel här hemma. Då är det definitivt något som suger mitt fokus om tankarna börjar drifta.

ha en jättefin kväll!

Du är så bra! Som den jag är, så lyckades jag självklart glömma min laddare. Men nu är jag tillbaka. Lite iaf. Har lyckats hålla mig från det tyngre men hamnade med öl i handen likt förbannat. Antar att det här en del av problemet. Behöver lära mig att hantera alkohol i grupp eller  bara strunta i det helt. Känns som jag klarar mig rätt bra. Har inte möjlighet till självskade-beteende men dränker självklart mina sorger till viss del.

Hur har du klarat dig?

[Pink Tyduke]

Anonym skrev:

Du är så bra! Som den jag är, så lyckades jag självklart glömma min laddare. Men nu är jag tillbaka. Lite iaf. Har lyckats hålla mig från det tyngre men hamnade med öl i handen likt förbannat. Antar att det här en del av problemet. Behöver lära mig att hantera alkohol i grupp eller bara strunta i det helt. Känns som jag klarar mig rätt bra. Har inte möjlighet till självskade-beteende men dränker självklart mina sorger till viss del. Hur har du klarat dig?

 

Alkoholen blir ju dessvärre en flykt i sig. Den dämpar känslan av att en söker rus. Av samvetet som en drar runt på. Jag vet alltför väl strategierna ens hjärna har för att överleva dagarna. När en inte vill vara här och nu och det dämpar vissa känslor. Men jag hoppas som sagt att du har en fin resa ändå och inte sparkar för hårt på dig själv för att du drack öl. Finn styrkan i att se det som bevis för att du har problem

Med laddet har det gått bra men rökte såklart lite cannabis inatt. Har inget eget (och blockat de nummer jag kunde ringa förut) men en vän hade en jäkligt tuff och ångestfylld kväll så det blev en med henne. Kände mig dock inte så avtrubbad utan det blev en öppning för att hon skulle våga lätta sitt hjärta. Sen önskar jag att hon kunde vara nykter för att våga men hon är inte där ännu.

Laddare brukar jag alltid glömma själv när jag reser. Tänker en sak och så fastnar en och blir halvfärdig. Men det som är bra är att ibland är mobilen inte ens enda prioritering.

Hoppas att återstoden av er resa blir bra och att du får det trevligt. Att du hanterar abstinensen på bästa sätt. <3