Jag är glad att du kommit till den här insikten. Jag har nått samma slutsats ett par hundra gånger. Det fina med att finna att livet är hopplöst är att det nu finns plats hos dig själv att skapa något varaktigt, något värdefullt och något du vill leva för.
Jag tror inte heller livet har att göra med bekvämlighet längre, men ett gäng av oss har förstått att det finns folk i världen som lever likadana liv som vi men de betalade inte samma pris. Jag gick arbetslös fyra år efter gymnasiet, jag har bara kunnat försörja mig senaste året.
Det jag väljer att leva för är mina nära och kära för att de verkligen spelar roll för mig. Men sedan tror jag att om man fokuserar i alltför hög grad att hitta “mening” eller “syfte” med livet snöar man in sig i hopplöshet istället för att helt enkelt hålla sig upptagen med livet så länge livet varar.
Livet är faktiskt inte ett jobb. Livet är inte en lista saker vi får färdigt eller en lista erfarenheter vi ska må bättre av. Livet har vi fått och det gör vi vad vi kan av. Det finns inget särskilt alla ska ha gjort och fixat och åstadkommit innan vi dör. Såvitt jag ser det gör vi vad vi vill med tiden vi har tills den inte finns där längre, och roligt nog finns faktiskt inte många begränsningar eller regler till vad vi gör av all denna tid.
Jag är 23 och jag är autistisk. Jag har lite svårigheter med föreställningsförmåga. Fast ändå har jag en mindre sammanställning skit jag tänker mig hinna med innan jag går bort. Du behöver inte leva för att upprätta något. Det är faktiskt normalt, acceptabelt och dessutom lite badass att göra lite vad man vill med vad man har när man känner för det från dag till dag efter bästa förmåga. Och som det ser ut från mitt perspektiv gör du ett skitbra jobb av det här.
“Yesterday is history. Tomorrow is a mystery. But today is a gift; that’s why it’s called the present.”- Master Oogway, Kung Fu Panda
