Rätthaverist

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
17
  • Fick en insikt idag om att jag varit som en liten krigare i mitt liv där jag påtalat orättvisor, felaktigheter och brister. Detta började någon gång när jag blev kraftigt kritiserad hemma av min familj och sedan väcktes som en liten rättshaverist inom mig och som levt vidare sedan dess. Rädd och modig på samma gång.

    Misstänker att jag förlorade respekten för min mamma i ganska tidig ålder och då satte på mig en för stor överrock åren därefter. Lite självgod tänkte jag att herregud jag är klokare än min egen mamma och jag är bara ett barn! Sedan balanserades det upp i mer vuxen ålder och jag började kunna se mer nyanserat på tillvaron och problem. Den stora överrocken började mer och mer passa i min egen storlek och adekvat till ålder och mognad.

    Men hur som helst är jag ändå lite trött på den här krigaren inom mig. Den som är så arg. Kanske är det en delpersonlighet, jag vet inte. Men jag ska nog börja lägga märke tydligare när den kommer fram och kanske observera den lite noggrannare. Känner någonstans att jag tröttnat på att vara så arg. På konfrontation. På otrevligheter. Det är som att hela mitt liv ibland och i perioder kan handla om att jag snöat in på en orättvisa och knappt kan tänka på något annat. Som att hjärnan blivit kidnappad och ockuperad.

    Tänker också en hel del på mitt framtida jag och vem jag vill vara. Vilken typ av energi jag själv vill finnas i. Funderar på hur jag ska hitta ett konstruktivare sätt att hantera upplevda felaktigheter. Tona ner rättshaveristen. Bli mer tolerant mot andras svagheter och brister. Samtidigt som jag vill bli bättre på att sätta sunda gränser och värna om min integritet. Inte ta dåliga beteenden från andra. En sån svår balansgång.

    Jag är ingen paragrafryttare. Däremot ser jag rött av vissa beteenden som jag tror påminner om trauman från min barndom. Och detta kan bli ganska problematiskt.

    Finns det någon här som lyckas bemästra detta att ha en balans mellan att hantera sina upplevda orättvisor men samtidigt inte ”gå igång” utan hitta – en mellanväg?

    Oj här är det hög igenkänning.
    Kanske ej i allt men i mycket.

    Något jag arbetar på är.

    1)
    Jag väljer mina strider.
    Kommer denne person jag går igång på att:
    Bry sig? Lyssna? Engagera sig?

    Eller ska jag vara ta in situationen och helt enkelt ära mig att låta andra få insikter själva?
    Det är ju trots då dem flesta av oss lär sig mest?

    2)
    Vara ödmjuk inför mina föräldrar.
    Är säker på att dem oxå agerat eller icke agerat och fostrat eller icke fostrat utifrån de förutsättningar dem haft.
    Och att dem även både har gjort sitt bästa men även varit präglade av sina barndomar och sina bakgrunder.

    3)
    Försöka föregå med gott exempel själv.
    Vara en bra förebild.

    4)
    Räkna till tio, eller mer, och ej agera på vana, utan istället först med mer eftertanke.

    Tror jag använder mig av fler sätt.
    Men klockan är för mycket nu för att orka tänka klart.

    Hoppas detta är till någon tröst eller nytta.
    Lycka till!

    Trådstartaren

    Tack för dina ord!!

    Det ska mycket till om jag agerar på impuls, sker ganska så sällan. Gör jag det så är det oftast ett tecken på att krigaren/rättshaveristen är framme pga. fått nog, heh..

    Vara en god förebild är förstås viktigt. Men hur viktigt är frågan ofta för mig. Har i stora drag ett helt liv tänkt på att vara en så bra person som möjligt. Vet inte längre om jag tycker det är värt det. Eller om andra generellt förtjänar att jag är en sån bra förebild. Förstår du känslan?

    Krigaren i mig har ju bra driv också. Jag älskar själv visselblåsare. Men det kostar på! Och är det värt den man blir av alla dessa kamper? För sin egna skull och självbild alltså. Lite så går tankarna.

    Trådstartaren

    Igår kväll gjorde jag det igen att jag gav en usel recension på en utbildning jag precis blivit klar med. Det skedde nästan tvångsmässigt att behovet var så starkt att jag behövde påtala hur missnöjd jag var och att jag ångrar att jag betalade en sån hutlös summa för kursen. Direkt efter jag skickat in för öppen ridå så ångrade jag mig lite och fick dåligt samvete. Eller inte ångrade egentligen, utan det var bara att det kändes kanske lite för obalanserat. Lite för mycket skrivet i ilska mer än nyanserat. Det fanns ju bra grejer med kursen också, men tyvärr fanns inget med av det i recensionen. Skulle typ inte bli förvånad om läraren typ blivit ledsen över det jag skrev :/ Förstår inte vad det är med mig? Måste vara min livssituation, att det börjar sippra ut kritik nu på sådant som jag i normala fall när jag haft en vanlig tillvaro brukar kunna hålla distans till.

    Om ingen har förstått det redan så är det här en av mina absolut sämsta sidor/egenskaper. Och som jag är medveten om men som är så extremt svårt att förändra! Därav som jag sitter och hoppas här att någon lyckats förändra detta mönster – i djupet av sin själ – och kan berätta sin story om hur det vände.

    Tror det är svårt att förändra, eventuellt att du omvärderar saker och ting under livets gång och därigenom ändrar ditt beteende. Men inget jag tycker du ska lägga ner så mycket tid och energi på att ångra att du till exempel gav en dålig recension på en kurs. Det kan ju göra att dom förbättrar den så att andra inte blir så missnöjda som du blev. Du betalade ju trots allt för något som inte gav dig så mycket som du hade förväntat. I det stora hela är det något som ingår i din personlighet, och något du har byggt upp under lång tid. Det handlar mycket om ens egen självbild och värdighet att reflektera, tycka, tänka och säga saker som man står för. Alla har vi ju en inre kompass om vad vi anser är etik och moral, rätt och fel, som ibland kan vara svårt att ha överseende med när det gäller svagheter och brister, som inte är kompatibla med hur man själv anser att någon eller något ska vara, etiskt och moraliskt. Det är nog även så att man tycker och tänker mer kritiskt när man inte riktigt är i balans. Om du däremot inte fick utlopp för det tror jag dessvärre att det skulle skapa ännu mer obalans. Människor har uträttat storverk genom kritisk granskning i alla tider. Utan det skulle vi inte kunna utveckla världen eller oss själva. 💖

    Trådstartaren

    Tack för dina kloka ord! 💖 (lånar alltid dina smileys hehe, kopierar in dem, har inga egna nämligen).

    Märker att jag har tusen tankar kring det här med rättshaverist. Vad det kan tänkas bero på. Vad man ska göra av det. Hur bra det är osv. Men nu efter jag läste ditt inlägg landar jag nog i att jag kanske ska skita i att fokusera så mycket på det här framöver, inte längre se det som en superbrist som behöver förändras. Kanske räcker det att ha det medvetandegjort inför sig själv? Brister kan ju vara så ibland att bara man ser de tydligt nog istället för som blinda fläckar så slutar man göra om samma misstag igen, förhoppningsvis.

    Du ska ha ett stort tack! Din förtjänst!

    Tack för dina ord!! Det ska mycket till om jag agerar på impuls, sker ganska så sällan. Gör jag det så är det oftast ett tecken på att krigaren/rättshaveristen är framme pga. fått nog, heh.. Vara en god förebild är förstås viktigt. Men hur viktigt är frågan ofta för mig. Har i stora drag ett helt liv tänkt på att vara en så bra person som möjligt. Vet inte längre om jag tycker det är värt det. Eller om andra generellt förtjänar att jag är en sån bra förebild. Förstår du känslan? Krigaren i mig har ju bra driv också. Jag älskar själv visselblåsare. Men det kostar på! Och är det värt den man blir av alla dessa kamper? För sin egna skull och självbild alltså. Lite så går tankarna.

    Klura lite på vad impulsivitet innebär och betyder för dig?

    Fundera även över om du har något positivt likväl som något negativt kopplat till just impulsivitet?

    Vad är en god förebild för dig?

    Vad är att ”vara god” för dig?

    Behöver du ej kämpa om krigaren håller sig borta?

    Jag ska själv fundera på dessa frågor. I och med att det är hög igenkänning för mig på vissa saker du skriver. Tack!

    Tror det är svårt att förändra, eventuellt att du omvärderar saker och ting under livets gång och därigenom ändrar ditt beteende. Men inget jag tycker du ska lägga ner så mycket tid och energi på att ångra att du till exempel gav en dålig recension på en kurs. Det kan ju göra att dom förbättrar den så att andra inte blir så missnöjda som du blev. Du betalade ju trots allt för något som inte gav dig så mycket som du hade förväntat. I det stora hela är det något som ingår i din personlighet, och något du har byggt upp under lång tid. Det handlar mycket om ens egen självbild och värdighet att reflektera, tycka, tänka och säga saker som man står för. Alla har vi ju en inre kompass om vad vi anser är etik och moral, rätt och fel, som ibland kan vara svårt att ha överseende med när det gäller svagheter och brister, som inte är kompatibla med hur man själv anser att någon eller något ska vara, etiskt och moraliskt. Det är nog även så att man tycker och tänker mer kritiskt när man inte riktigt är i balans. Om du däremot inte fick utlopp för det tror jag dessvärre att det skulle skapa ännu mer obalans. Människor har uträttat storverk genom kritisk granskning i alla tider. Utan det skulle vi inte kunna utveckla världen eller oss själva. 💖

     

    Du skriver mycket klokt.
    Igenkänning på en del ler. 

    Jag tycker absolut att man ska ge feedback genom livet. Det finns ju många olika sätt att ge det på.

    Att ha god självkännedom är ett plus. Så man är på det klara med varför, hur, när, till vem man vill ge den? Vad är syftet? Vad vill jag uppnå med den? Och pr jag beredd på respons? Oavsett hurdan den är?

    Finns en bok som en lärare en gång använde sig av när jag studerade. Jag fastnade mycket för lärarens beskrivning av ”att var kongruent” och ”stt bara inkongruent”.

    Kort och gott, det jag snappade upp för att använda mig av i livet, det var:

    Du ska kunna se dig själv i spegeln. Kunna stå för vem du är, vad du tycker, vad du tänker, dina positiva egenskaper likväl dom din brister, det du ser osv.

    Detta är ett bra ”verktyg” för mig.

    Likadant känner jag för min våg  ⚖️  med de två vågskålarna som jag fyller med olika känslor, tankar, faktorer, upplevelser, dilemman, erfarenheter, problem, beslut mm.

    Zzzzz här.
    Tiden rusar när ämnet är intressant. 

    🍂🍂🍂

     

    Trådstartaren

    Tack för spännande frågor!

    Kan utveckla det: Att ses som en rättshaverist av andra kan ju väldigt ofta vara förknippat med att man tar en risk. Sätter något på spel. Inte sällan hamnar man i blåsväder. Därför håller jag oftast igen eftersom jag inte orkar med att få ”onda ögat” eller bli utsatt för obehagligheter. Detta leder till att jag även kan anses som en sk bra och trevlig person av gemene man. Men är det värt det? Här har jag svårt för att bestämma mig. Hur försiktig ska man vara med sig själv och hur pass påverkad ska man vara av andras uppfattningar om en?

    Särskilt rädd är jag för grupper eftersom det ofta förekommer läskiga hierarkier och grupptryck man kan råka ut för om man sticker ut hakan. Därför försöker jag ofta bita ihop trots att det t ex är kalabalik på en arbetsplats och personalpolitiken är under all kritik. Men så kommer ofta en situation där bägaren rinner över, då jag inte står ut längre. Fram kliver då rättshaveristen eller krigaren och säger en sanningens ord. I impuls. Inför öppen ridå. Det är inte smart att göra så om man vill göra karriär kan jag berätta ifall det är någon som funderar över det. Detta är även min storasysters och pappa stora problem. Ingen av oss klarar av att hålla tyst och det gör det hela väldigt problematiskt på t ex arbetsplatser. Detta behöver jag förändra. Tona ner som sagt.

    Sedan kan man ju förstås diskutera huruvida jag har det ställt med min impulskontroll och vad som kan göra att den blir förbättras. Ärligt talat tror jag att jag har drag av ADHD och det gör att det faktiskt inte riktigt går hehe.

    Tack för spännande frågor! Kan utveckla det: Att ses som en rättshaverist av andra kan ju väldigt ofta vara förknippat med att man tar en risk. Sätter något på spel. Inte sällan hamnar man i blåsväder. Därför håller jag oftast igen eftersom jag inte orkar med att få ”onda ögat” eller bli utsatt för obehagligheter. Detta leder till att jag även kan anses som en sk bra och trevlig person av gemene man. Men är det värt det? Här har jag svårt för att bestämma mig. Hur försiktig ska man vara med sig själv och hur pass påverkad ska man vara av andras uppfattningar om en? Särskilt rädd är jag för grupper eftersom det ofta förekommer läskiga hierarkier och grupptryck man kan råka ut för om man sticker ut hakan. Därför försöker jag ofta bita ihop trots att det t ex är kalabalik på en arbetsplats och personalpolitiken är under all kritik. Men så kommer ofta en situation där bägaren rinner över, då jag inte står ut längre. Fram kliver då rättshaveristen eller krigaren och säger en sanningens ord. I impuls. Inför öppen ridå. Det är inte smart att göra så om man vill göra karriär kan jag berätta ifall det är någon som funderar över det. Detta är även min storasysters och pappa stora problem. Ingen av oss klarar av att hålla tyst och det gör det hela väldigt problematiskt på t ex arbetsplatser. Detta behöver jag förändra. Tona ner som sagt. Sedan kan man ju förstås diskutera huruvida jag har det ställt med min impulskontroll och vad som kan göra att den blir förbättras. Ärligt talat tror jag att jag har drag av ADHD och det gör att det faktiskt inte riktigt går hehe.

    Jag förstår helt.
    tro mig 😃

    Jag är svarta fåret oavsett.
    Jag står upp för mig och andra.
    Förklarar konstruktivt.

    Förklarar konstruktivt. Är tydlig. Och jag lägger väldigt sällan någon kritik på personlig nivå. Speciellt på en arbetsplats. Jag pratar ofta om funktion, avdelning, företaget och så vidare. Är det personligt så är det med min personliga sits på arbetet.

    Och jag lägger väldigt sällan någon kritik på personlig nivå. Speciellt på en arbetsplats. Jag pratar ofta om funktion, avdelning, företaget och så vidare. Är det personligt så är det med min personliga sits på arbetet.

    Och jag är väldigt bra på att ge feedback på ett konstruktivt sätt. Jag tycker det viktigt att det är som är bra kommer fram. Och det som är mindre bra kan man också lägga fram förslag till förbättringar på.

    Men oavsett så är det svarta fåret. Detta för att de förstår att jag är innerlig, direkt, kan mig själv, att jag inte bara bryr mig om mig själv utan även de andra.

    Det är som verkar störa ännu mer är att jag inte följer flockens dravel. Med dravel menar jag det är pratigt som sker på rasterna bakom folks ryggar, när någon är sjuk så pratar man om den, om allt negativt som prata som vi kaffemaskinen och så vidare.

    Jag har märkt att min impuls och mitt när bägaren rinner över har minskat när jag på varje möte eller varje möjlighet förklarar vad jag tycker är bra vad jag tycker skulle kunna bli bättre och kommer med förbättringsförslag. Inte för att direkt har hjälpt min situation. Jag tror att jag ser som ett hot. För att jag står för vad jag tycker tänker och känner. Att jag inte dravlar. Men det har hjälpt min impulskontroll och vi ska kalla det så.

    Jag har märkt att min impuls och mitt ”när bägaren rinner över” har minskat när jag på varje möte eller tar varje möjlighet att förklara vad jag tycker är bra vad jag tycker skulle kunna bli bättre och kommer med förbättringsförslag.

    Inte för att det direkt har hjälpt min situation. Jag tror nämligen att jag ses som ett hot. För att jag står för vad jag tycker tänker och känner. Att jag inte dravlar.

    Men det har hjälpt min impulskontroll och vi ska kalla det så.

    Vilket är viktigt.

    Nu måste jag till jobbet.

    Kram

     

    Trådstartaren

    Och jag är väldigt bra på att ge feedback på ett konstruktivt sätt. Jag tycker det viktigt att det är som är bra kommer fram. Och det som är mindre bra kan man också lägga fram förslag till förbättringar på. Men oavsett så är det svarta fåret. Detta för att de förstår att jag är innerlig, direkt, kan mig själv, att jag inte bara bryr mig om mig själv utan även de andra. 

    Vet inte om vi har samma definition av det svarta fåret här? Hehe.

    För mig är ett svart får någon som blir kraftigt ifrågasatt, osynliggjord, förnedrad, och där sakfrågan oftast glöms bort och istället blir till ett personangrepp. Mobbade personer på en arbetsplats eller inom dysfunktionella familjer brukar kunna vara det svarta fåret. Eller syndabocken för det som har går snett i organisationen. I min värld är det svarta fåret oftast den sk. slaskhinken. Den ingen riktigt gillar.

    Värme

    Vet inte om vi har samma definition av det svarta fåret här? Hehe. För mig är ett svart får någon som blir kraftigt ifrågasatt, osynliggjord, förnedrad, och där sakfrågan oftast glöms bort och istället blir till ett personangrepp. Mobbade personer på en arbetsplats eller inom dysfunktionella familjer brukar kunna vara det svarta fåret. Eller syndabocken för det som har går snett i organisationen. I min värld är det svarta fåret oftast den sk. slaskhinken. Den ingen riktigt gillar. Värme

     

    😃 hehe

    Jo jag blir lite full i skratt.

    Du beskrev just mig i en situation och i en viss miljö i mitt liv.

    Jag tror egentligen att det svarta fåret är den som aldrig/sällan agerar mm som alla andra, enligt just en specifik flock.

    Så för för mig kan det svarta fåret i princip ha vilka egenskaper, beteenden som helst. Mer just att den är motsatsen till ”flocken”.

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
17

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.