Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Känna sina känslor

Känna sina känslor

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Märkt att vissa verkligen kan identifiera sina känslor och därmed också behov på ett sätt som jag upplever att jag i ganska hög utsträckning saknar.

    Om jag t ex känner en negativ känsla plötsligt så kan jag tro att jag är djupt deprimerad men så visade det sig att jag egentligen var hungrig.

    Kan känna att ”livet är meningslöst” när jag gått till ett jobb men där det egentligen handlat om att jag har sömnbrist och skulle behöva sova några timmar.

    När jag har ångest tänker jag att det nog handlar om något superallvarligt men egentligen kanske det bara är någon liten ovisshet som gnager inom mig, inget större än så.

    Ni förstår säkert vart jag vill komma med mina exempel? Saker och ting får märkliga tyngder och det blir svårt att navigera mig själv framåt eftersom jag inte fattar mig på mig själv.

    Det är inte så konstigt att det blivit som det blivit eftersom jag växte upp i en familj där man i princip struntade rakt av i vad jag kände eller hade för behov. Fanns heller ingen som var ”mogen” och som kunde peka ut behoven och känslorna riktigt åt en. Därför kan heller inte jag identifiera dem som jag önskar. Alltså mer nyanserat än att kunna säga ”jag mår dåligt”, ”jag har ångest”, ”känner sorg” osv.

    Ska försöka öva på det här nu framöver när jag blivit observant på att jag har så svårt för det. Tänker även att det är lättare i relationer också att förstå varför man reagerar eller känner som man gör. Om jag känner t ex obehag så har jag märkt att jag direkt tänker att det handlar om mig, inte om motparten. Det är jag som överreagerar.

    Detta gör att jag heller inte värnar riktigt om mig själv eller styr bort mig själv eller även närmar mig folk som visar sig vara positiva för mitt välmående.

    Undrar lite om ni är bra på att beskriva och känna igen era känslor?

    Mycket igenkänning.
    Tack 🙏🏻

    Jag arbetar dagligen med mig själv. Och har gjort länge. Har en bra bit kvar.

    Och just kring detta med att lära sig identifiera vilken känsla som är vad.

    Självkännedom är nyckeln till mycket för en själv.

    Jag har insett de senaste åren att jag alltid har levt med oro, en klump i halsen, magont och att jag håller andan och är på beredskap hela tiden.

    Tänker även att ”allt har sin tid”. Jag tror att jag nu har tiden att agera på denna insikt.

    Till saken hör att samma insikt knockade mig när jag var ung. Har även sedan dess arbetat med detta. Och kommit en bra bit.

    Funnit ”verktyg” att använda mig av, förhållningssätt mm i det.

    Dock tog livet just då den mesta tiden, kraften och fokusen.

    Fast nu har jag den möjligheten istället. Som sagt, ”allt har sin tid”. Gäller nog mest att fånga möjligheten när den dyker upp.

    Låter som du har bra förutsättningar för att komma vidare och lära dig mer om dig själv.
    Och att lära känna sig själv ger ju ofta positiva ringar på vattnet.

    Har man även då människor runt sig som respekterar och trivs med förändringarna och ringarna på vattnet så är det en riktig bonus.

     

    Trådstartaren

    Hej Yellow Bojoto 🙂

    Tack för dina ord.

    Har du lust att dela med dig av vilka verktyg du använder dig av för att bli bättre på det här?

    Minns när jag gått i terapi och terapeuten frågat hur jag mår och jag oftast svarat: ”Jag vet inte. Det är nog bra?”

    Vet inte om det kan vara att när man har många trauman och kriser bakom sig så är man så van vid att hamna i ”överlevnadstillståndet”. Att man släcker bränder och hinner inte riktigt med att känna efter djupare än så. Därav är det också svårt att beskriva känslor mer detaljerat.

    Märker att jag lätt kan beskriva situationer för andra. Kan återge massa information enkelt. Men när det kommer till detta med mående och att nå känslor – sätta fingret – på exakt vad man känner så är jag oerhört halt. Känner du igen dig i det?

    1) När jag var ung så minns jag att jag tex delade upp mitt livs olika faktorer

    Tex: Skola, familj, vänner, fritid

    Och när livet kändes märkt och svart. Och ALLT kändes hopplöst och meningslöst. När jag ”ej orkade mer”.

    Då delade jag just upp faktorerna eller delarna i mitt liv.

    Och frågade mig:
    Vilka delar är okej eller bra?
    Vilka delar är dåliga och varför?

    Om jag tex. kom fram till att familj och vänner var bra. Ja då var ju ej ALLT dåligt. 50% försvann av min tyngd.

    Sedan kikade jag på vad som var dåligt med skola och fritid.
    Och om jag själv kunde göra något för en förbättring.

    Kanske kom jag fram till att fritiden kan jag göra något åt men det med skolan ”är vad det är” och det låg utan för mig. Där får jag helt enkelt vänta på att andra agerar innan effekten blir bra för mig.

    Alltså har jag endast 25% kvar av tungt i mitt liv. I och med att jag ju just då kunde  påverka fritiden själv.

    Så från att ha gått från 100% = ALLT var dåligt så visade det sig att ”bara” 25% var dåligt = skolan.

    Men mer eller mindre kunde jag ju släppa den oron och de tunga känslorna med i och med att det just då låg på andra att agera kring den förbättringen.

    2) Att ”fostra” mig själv har oxå hjälpt.
    Exempel: Jag säger en tanke högt. Uttrycker en känsla högt. Tar upp en tuff situation med mig själv.

    När jag då hör mina ord om tanken, känslan, situationen.
    Ja då förändras ofta det jag kände.

    På något sätt blir det mer verkligt och rationellt med de uttalade orden.

    När jag dividerar i ”ett samtal” med mig själv så lättar det.
    För mig blir allt mer hanterbart.

    Jag kan lägga upp en plan och strukturera upp hur jag ska ”tackla” och agera/ej agera osv.

    3) Ett tredje sätt är att jag ringer/skriver toll någon jag kan ventilera med.

    ”Jag behöver ventilera, har sådan oro.”

    Ångest, kval, oro, ilska, sorg, ledsamhet, ovisshet mm minskar lite.
    Det lättar lite i min kropp.

    4) Ett fjärde sätt är att ställa frågor till sig själv kring det det nu gäller. Och svara innerligt och roligt. Det klarnar lite då.

    5) Det femte jag kan göra är att se på situationen kring mig utifrån. Då blir det ler neuralt. Ej så känsloladdat.

    6) Att försöka lära sig att se sina ”mönster” är viktigt. I alla situationer.
    Speciellt om vi återigen väljer ”mönster” som ”räddar oss” från att behöva ta ansvar, möta en rädsla, utveckling, bryta ovanor m.m.

    7) Detta säger jag ofta till mig

    • Andas (Ta det luuugnt. Gör det låååångsamt)
    • Nu räcker det (När jag bestämt mig för att en känsla får härja fritt en stum för att vara i den)
    • ”Allt har sin tid”
    • Luta dig bara tillbaka och andas
    Trådstartaren

    Tack för dina ord!

    Ja, att dela upp och sortera vad som skaver och vilka områden som är lite bättre har jag koll på, tror jag 🙂

    Det är mer detta med att beskriva känslor i nuet/direkt på sekunden. T ex om jag känner ett obehag så förstår jag inte instinktivt oftast vad det handlar om djupt inom mig. Det är alltså de här djupa känslorna som jag har svårt att se och beskriva för andra.

    Att säga att man har ångest men inte kunna sätta fingret på exakt vad det rör sig om. Alltså jag kan ju förstå om det t ex är något som hänt på jobbet eller jag mött en granne eller liknande, men jag förstår inte exakt på djupet varför det gett den reaktionen som den gett.

    Därför kan jag t ex börja laga mat, ringa en kompis, försöka bli av med känslan, men sanningen är ju den att jag reagerat på något och som det vore bra om jag blev mer observant på istället för att försöka mota bort det.

    Jag tror ju ett sätt är att öva! Försöka klä känslorna i ord och inte nöja sig med ”känner skam”, ”känner skuld” osv.

    Trådstartaren

    Ska göra några tafatta försök att beskriva tillstånd/känslor/emotioner. Tänker på att försöka bli mer medveten om hur man mår och hur kroppen känns och där man slutar vara så mycket i huvudet, som jag oftast är. Blir nog en typ av mindfulness.

    Tex. Just nu är jag så sömnig att det gör ont bakom ögonen. Har hela dagen gått runt och rört mig genom gyttja. När jag vaknade imorse kände jag mig som en marionettdocka.

    (Menar inte att det ska vara som en poetisk text utan ett försök att förklara hur man mår. Så man får tydligare konturer av sig själv).

    Sjukt svårt!

     

    Känner igen mycket.

    Och jag kan både beskriva mig som att min kropp är tung som bly, helt stum dessutom i benen.

    Min kropp kan oxå beskrivas som en sprattelgubbe som någon har slutat dra i trådarna på.

    Detta kan kännas både pga extrem ”trötthet”, helt urlakad känsla.
    Men oxå pga att själen är ledsen, jag känner mig likgiltig och apatisk. Gäller dock för mig att veta vilket det beror på och när.

    Jo det är svårt att få fram de djupa orsakerna.

    Jag har fått höra från samtalsterapeut, psykoterapeut, kurator att det finns så djupa saker i mig som dem ej kan nå.

    Ändå kunde jag beskriva vad som upplevts mm. Och dem trodde definitiv att det är grunden till mina reaktioner, mående, känslor, tankar och ageranden.

    Så även om vi där kom fram till orsaken. Så krävs det mycket för att min kropp/själ ska lixom försättas i ursprungsläge. Lixom nollställas.

    Kort och gott, jag kan ej få bort detta helt, för det har lixom blivit min kropps/själv beteende.

    Hypnoterapi är det dem trott är det jag behöver. Har ej bokat det. En form av hypnos.

    Allt sådant här än enklare att beskriva muntligt och live.

     

     

    Trådstartaren

    Tack för dina ord!

    Ja, varför man har de känslorna som man har och sedan konsten att beskriva dem är intressanta områden.

    Har en kompis som pratar mycket om det här med att läka sina ursprungstrauman genom andningsövningar och hypnos. Hennes mål är att finnas  i nuet och bara vara. Inte behöva döva, förtränga, sysselsätta sig med annat för att slippa känna det man känner. Att det är frid och lugn som är normaltillståndet. Hon har tipsat mig om en kvinna jag ska gå till i januari för att pröva om jag får ordning på detta. Har redan testat terapi och pratat om mina trauman och det har väl hjälpt på sitt sätt men antar att det också sitter kvar i kroppen och inte går att ändra om det inte görs ytterligare behandlingar som är lite mer fysiska.

    Kommer du gå på hypnoterapin tror du? Känner du dig positivt inställd?

    Håller med din kompis. Det år även det jag vill. Låter intressant med tipset du fått. Vill du får du gärna berätta hur det gått sedan.

    Vet ej om jag vill gå på hypnotetapi. Behöver träffa några olika för att känna tilliten för sådan behandling.

    Har även hört att terapin EMDR är lite åt det hållet.

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.