Jag har under flera månader tillbaka arbetat med en psykolog med min dissociering.
Det har visat sig att jag har fler delar än vad jag trodde från början, och jag har jobbat hårt med att identifiera dem alla och deras egenskaper. Jag vill inte påstå att det är DID, för det verkar vara mer avancerat än mina hopp och skutt i hjärnkontoret. Med nyfikenhet och friskt hopp om att få lösa problem kavlade jag upp ärmarna och dök in i litteratur och mina tankegångar. Jag kände mig friskare än någonsin eftersom jag började förstå hur jag funkar.
Nu har jag börjat EMDR-behandlingen och den är magisk i den benämningen att det inte går att förklara hur och varför det fungerar. Däremot känner jag att det är virrigt och ger mig nedstämdhet.
Vad jag känner nu är nog en liten identitetskris. Vem är jag nu? Visst har jag varit samma sedan innan, men ändå är jag mer delad och ändå mer hel. En lätt härdsmälta infinner sig eftersom jag går på högvarv, ty jag vill förstå allt och lösa alla problem. Det går nog för fort.
Jag har en del andra psykiska diagnoser som kanske är “onödiga” eller parallella. Kanske kan bipolär sjukdom skippas?! Det tar då bort en del av min identitet. Visst, jag vet! Jag är inte min sjukdom, men jag lever med den och lärt mig att jag ska leva med den resten av mitt liv. Tänk om jag inte behöver det längre, hur blir det då?
Eftersom jag varit sjuk i så många år och behövt vård och stöd från kommun/landsting/staten känner jag mig skyldig att skynda mig att tillfriskna. Jag lever med ett ständigt dåligt samvete för att jag inte förvärvsarbetar och istället uppbär sjukersättning.
Även om jag spontant känner att jag vill ge upp med både det ena och det andra har jag ansvar mot min nära familj.
Vad jag undrar över är om andra känner igen sig vad gäller
# “del-jag” (personlighetsdelar)
# att känna sig nedstämd i samband med emdr-behandling
# upplever dåligt samvete för sin sjukersättning
Tack för att du läst hela vägen hit.
Om du kan/vill svara är jag tacksam, men känn ingen press på att behöva svara på alla mina frågor.
Jag är glad för att få skriva av mig och känna att någon finns där ute som förstår mig.
