Föga förvånande att jag återigen fallit ner i det här orkeslösa, färglösa vacumet. Är 40+ och levt med mitt dåliga mående hela livet. Visst har det funnits bättre, ljusare perioder men detta året har det bara dalat neråt, tog ordentlig fart till hösten som vanligt.
Allt med covid, ensamheten, avsaknaden av familj och god självbild har fått tillvaron att tippa igen. Det är som att gå i tung lera, står bara och stampar. Träning, sex, spontanitet etc, det som tidigare var mitt livselixir hittar jag ingen äkta glädje, motivation för. Orken som bortblåst.
Det ironiska är att jag själv arbetar inom psykiatrin vilket säkert spätt på det hela. Man behöver ju vara stark för att vårda andra. Det är dessutom en ganska hård stämning i arbetsgruppen med mycket skitsnack och konflikter, grupperingar vilket i sig är problematiskt. Jag ser framför mig en seglande sjukskrivning, i värsta fall uppsägning, för nu börjar måendet påverka min arbetsinsats med. Jag glömmer saker, är disträ och splittrad. Svårt att hålla fokus. Ja, många tecken finns där på typisk depression. Någon annan i liknande situation som har lust att bolla lite tankar?
