Bitter arg uppgiven ledsen

Visst jag känner väl att det vore kanon men hur går det rent praktiskt till. Svårigheterna ligger ju som jag ser det i att man inte kan börja leva ett helt nytt liv? Finns ju faktorer som gör att man ”sitter fast” i det liv man ändå påbörjat, såsom den dotter jag faktiskt har, jobb, hem, andra relationer, familjen jag kommer ifrån, ansvar både ekonomiska och fysiska ?? Hur släpper man en del av allt och hur kommer jag vidare med det jag måste ha med mig?? Försöker ju tänka mindre på tex ex och de problem hon orsakat men och visst det funkar kanske till viss del men hon finns ju kvar och våldgästar min tillvaro mellan varven, hur slår man ifrån sig det som följer med sådana situationer????

Ja, det går inte att automatiskt lyfta bort sig själv från det livet som man lever nu, dessvärre! Förstår att det inte finns en enkel lösning på det här. Funderar ändå och tänker att med exet kanske du kan tänka “jag kan inte göra något åt det där”. Att när hon triggar dig på olika sätt direkt se att “detta är en trigger för mig, försök att inte gå igång”. Det låter i mina öron som just detta med triggers är centralt? Att du blir förbannad över saker och tings tillstånd och att de känslorna tar överhanden? Med det sagt tror jag alltså på att öva på att stå emot – inte dras med. Vet inte om jag är helt ute och cyklar? Sedan gäller det väl att sålla vad som går att göra något konkret åt och vad som man behöver acceptera. T ex vänskapsrelationer kan man kanske oftast påverka, vilka man vill ha i sin närhet.

Tror säkert att du är ngt på spåret här. Frågan är ju fortfarande hur man löser det, som du säger kan man ju inte upphöra den existens men redan har. Jag analyserar adept här och tänker att jag redan jobbar lite på det här viset med att försöka släppa saker jag inte kan påverka men har stora svårigheter att förbli oberörd när komplikation uppstår, dessutom är ju hela mitt väsen för det mesta nedstämt och deppigt och jag tycker inte mig kunna eller förstå hur jag ska få till vändningen eller ett mer positivt sätt att se saker, jobbar dagligen med människor i ett serviceyrke och även här blir jag ju sänkt och arg många gånger över folks förbannade dumhet, kan till och med till viss del ta saker som inte är personliga, personligt. Tro mig jag försöker garva, slå ifrån mig men det kommer ju nya utmaningar hela tiden i vågor, när den ena sköljt över en kommer nästa för att ge kallsupar av oerhört irriterande slag och jag befinner åter på ruta ett, det uppstår inga andrum där när man kan ta ett steg tillbaka och försöka just fördriva tankar eller vända ett negativt tankesätt. Jag sitter här utan medel att komma vidare, det är väl kanske till viss del att jag låter mig sänkas men jag fattar inte hur jag ska göra för att uppnå ett annat resultat eller ett önskat resultat.

Serviceyrken kan verkligen trigga igång en. Förstår precis. Har själv jobbat inom det under den större delen av mitt liv och vet vad det kan innehålla för tålamodsprövningar och påverkan i humöret. Måste säga att ju tuffare och mer ignorant jag betedde mig desto mer respekt märkte jag att jag fick. Lite tråkig utveckling men en del personer måste man tydligen sätta på plats. Har du lätt för att uttrycka dig i liksom stundens hetta eller är du mer en person som backar lite men egentligen blir jättearg? Tänker annars att ett sätt kanske kan vara att visa tydligare när du blir irriterad? Få utlopp i nuet istället för en stund senare?

Hej igen!

Hittade en artikel som heter “Så klarar du en livskris”. Vet inte om du har någon hjälp av den men jag klistrar in det här så får du läsa och ta med dig det som du känner är relevant för dig.

Kristeori: Var är du just nu?

Var medveten om att krisen ofta följer ett visst förlopp. Låt dig lugnas av att känslor av oro, förnekelse, ilska och självanklagelse faktiskt är helt normalt.

Psykiatern Johan Cullbergs kristeori är internationellt känd och innehåller en lista på känslor som är vanliga vid alla slags kriser. I exemplet har vi valt att titta på hur det kan se ut vid en skilsmässa.

Chock – Vad är det som händer? Känslor av overklighet och tomhet.

Förnekelse – Vi kommer säkert att hitta tillbaka till varann. Det här är bara en fas.

Ilska – Den idioten! Han får skylla sig själv som slänger bort vår kärlek så här. Jag ska minsann visa att jag klarar mig själv!

Ledsnad – Men hur ska jag orka? Och hur ska jag klara mig ekonomiskt?

Självanklagelse – Om jag bara hade varit lite mer uppmärksam och tagit hand om honom lite bättre … Att jag alltid ska vara så värdelös på relationer.

Isolering – Nej, jag har ingen lust att följa med på bio i kväll, eller höra hur himla lätt det är att träffa någon ny på nätet i dag. Jag vill bara ligga hemma på soffan …

Acceptans – Jaha, då är det väl så här då. Man är visst skild!

Börjar ta emot hjälp – Vad var det den där dejtingsajten hette, sa du?

Nyorientering – Livet är öppet. Vem vet vad som ska hända nu. Så väldigt spännande allting känns!

Det är vanligt att man halkar lite fram och tillbaka och bara för att man har nått fram till den sista punkten så är man inte helt säkert färdig.

Källa:  https://www.allas.se/halsa/sa-klarar-du-en-livskris–expertens-basta-tips/132558

Artikeln är bra. Vad gäller triggers tror jag verkligen att du har rätt, med dom kommer man inte framåt på ett enkelt vis. Jag kan identifiera problem jag hr men inte komma på lösningar, som med triggers om vi ska benämna det så, det finns för många och jag utsätts med mitt nuvarande leverne för dom konstant, att värja mig från dom blir smått omöjligt, kunder, ex blir ju de mest tydliga och svåra att ”lösa” jag kollar absolut efter nytt jobb men bor på en liten ort med en begränsad arbetsmarknad och tiden vi lever i gör inte läget enklare att byta jobb. Exet kommer ju alltid finnas där, om jag inte har tur och med universums hjälp får henne undanröjd, ur ett personligt perspektiv är det verkligen en förhoppning jag har om än inte så produktiv.

Gillar den här konversationen.

Det där är fruktansvärda saker du går igenom. Vet inte om det skulle finnas någon människa som inte skulle falla ihop av det tyngderna. För din egna skull, så måste du ha någon att prata med. Ditt liv är inte över än.

Ja det ÄR Tungt. Tackar för förståendet! Jag vädrar och pratar, saken är väl den att det är rätt då som för tillfället vill lyssna eller orkar ta in, med all förståelse. Jag har snackat med både terapeuter och psykologer men med den belastning som redan finns i deras värld avfärdas jag efter några ggr med orden att jag sitter på de nycklar jag behöver för att komma vidare, hmm . Vad gäller min arbetsplats så är det inte okej att må dåligt över de här grejerna längre då tiden torde läkt se såren och dom orkar inte med ”riktiga känslor” längre så där är dörren stängd. Med vänner snackar jag en del om problemen men dom har väl lite samma inställning som min arbetsplats samt att dom har egna bekymmer som fokus i sina liv. Jag pratar och ventilerar när tillfälle ges. Detta är ju ett sätt, kanske inte det allra bästa eller det jag föredrar men det är ju ändå något.