Ensam

Jag är 33 år gammal och jag tror aldrig jag har känt mig såhär ensam som jag gjort nu under dom senaste månaderna.

jag förstår inte vad som händer riktigt , min ångest och depression har börjat kommit tillbaka lite till och från och jag känner mig fruktansvärt ensam, jag har ingen jag umgås med och knappt pratar med någon i tel.

jag tackar gud att jag har ett jobb att gå till men så fort min arbetspass är gjort åker jag hem igen till min tvåa och där sitter jag om kvällarna.
Jag har tyvärr inte vågat tränat under dessa jobbiga tider med Corona viruset gör jag fel? Borde jag åka och träna ? Tänk om jag blir sjuk eller tänk om jag smittar andra. De är sånna tänkte jag får.
Jag jobbar inom vården och är 33 år.

Jag har aldrig känt att ensam tiden har varit jobbig förr, nästan tvärtom men nu tar ensamheten död på min sakta inombords känns det som.

Är de fler en jag som känner likadant ?

Känner precis likadant! Den samvaro arbetet ger mig är det enda hoppet just nu, trots att det innebär kollektivt resande varje vardag och trots att det är stressiga arbetsdagar.

Det tuffa är också – som någon skrev i en annan tråd – att man på sociala medier ser hur andra lever på nästan som vanligt. Det är middagar och träning och aw:n och picknick och fest. Då börjar även jag ifrågasätta om jag ändå bör göra samma sak? Eller i vart fall försöka… Men jag vet å andra sidan att pandemin måste tas på allvar och att vi måste begränsa vårt umgänge och rörelsemänster. Det är en kamp varje dag.

Jag hade en mycket liten umgängeskrets redan innan coronapandemin, men det är nu jag inser hur skör den verkligen är. Som du skriver, jag umgås inte med någon utanför jobbet och pratar med föräldrarna på telefon. Ensamheten i dessa tider är verkligen fruktansvärd.

Jag kan därför inte själv ge några tips mer än att du inte är ensam – ironiskt nog tror jag vi är många som kämpar med ensamheten, särskilt nu.

De är enda skönt att veta att man ändå inte är ensam, trots att jag innerst inne vet att de finns fler där ute som är situation.

vi får trösta oss med att vi ändå har kollegor på vårat jobb där vi enda är en liten social samvaro iaf.

Tankarna går till dom som verkligen är ensamma, tonåriga kanske har de värre. :/

Ja tack, det var ändå en fin reflektion, en jag själv gärna glömmer. Men du har helt rätt, det är ju trots allt något att vara tacksam för.

Försöker tänka också att någon dag kan man i vart fall gå på gym, bio m.m. som vanligt, och det får vara motivationen på något sätt.

Just nu är också promenader i naturen något som hjälper lite.

Iallafall, blev lite gladare av att läsa ditt inlägg, att veta att vi inte är ensamma i ensamheten.

Ja vi får trösta oss med att de kanske vänder.
Du gör helt rätt i att ta promenader, fortsätt med de. Jag kommer ihåg att när detta började med Corona alltså så kom även min ångest tillbaka , jag visste inte vad jag skulle ta vägen så fort mitt arbetspass va över, så jag åkte hem, raka vägen i duschen efter de så tog jag massa promenader , jag bara gick och gick. De hjälpte mig faktiskt.  De går i svackor. Att börja skriva min erfarenhet och mina känslor och tankar är faktiskt första gången i mitt liv som jag gör nu.

Jag är ju så privilegierad att jag kan gå till jobbet varje dag – men märker att jag känner mig väldigt ensam eftersom jag går i stället för att ta bussen. Har inte insett hur mycket de där godmorgon och små pratet med folk som brukade åka samma buss som jag själv betytt.

För att skapa en sådan klimat med småprat så har jag försökt att hålla kontakt med mina arbetskamrater genom att texta dem och säga hej hur är läget för er?

Men det är svårt och jag har kontakt med min syster via telefon och brodern via sms. Inte blir det bättre om att allt som man arbetar med volontärt ställs in så att den lilla sociala kontakten oxå blir reducerad.

jag lever för att det här kommer att gå över….

Har ni möjlighet att få lite lindring av ensamhetskänslan genom sociala medier, dvs i forum kring något gemensamt intresseområde? Det kan annars vara ett tips att testa.

Kanske bjuda in vänner/ kollegor till en ”AW” genom Zoom?

Tror verkligen det är sunt att skriva av sig så här – anonymt och allt! Märker att det är direkt farligt att bara gå runt ensam med sina tankar – man blir ju till slut smått galen av att älta och tänka igenom saker utan extern input.

Och ja  – vi måste leva för att det absolut kommer att gå över, även om ingen vet när. Vilket är otroligt läskigt att tänka på så jag undviker det just nu…

Promenaderna hjälper som sagt, men kvällarna är ju alltid värst. När alla sysslor är avklarade och man verkligen är ensam. Men kan tipsa om meditation om ni inte redan gjort. Sådana med tacksamhet oh självmedkänsla som tema. Det hjälper faktiskt lite på kvällarna för det tvingar i vart fall mig att inse att jag ändå har saker att vara tacksam för – jobb, familj och (än så länge!) god hälsa exv.

Det här fixar vi! Det måste jag tro på.

Jag har inte möjlighet att komma tillbaka till umgänge efter coronakrisen för jag hade inget  innan heller…har man inte vänner och familj lever man så här år efter år. Har haft jobb men kände mig inte sedd o uppskattad där så det hjälpte inte mig  har aldrig klarat att jobba så mest hoppat runt. Vet inte hur man får vänner, dom man velat vara med vill inte vara med mig och har redan umgänge.

Anonym skrev:

Jag har inte möjlighet att komma tillbaka till umgänge efter coronakrisen för jag hade inget innan heller…har man inte vänner och familj lever man så här år efter år. Har haft jobb men kände mig inte sedd o uppskattad där så det hjälpte inte mig har aldrig klarat att jobba så mest hoppat runt. Vet inte hur man får vänner, dom man velat vara med vill inte vara med mig och har redan umgänge.

Det låter som att du har det väldigt ensamt! Jättetråkigt att höra 🙁 Har du några intresseområden? Har du provat att få kontakt i några forum/ intressegrupper eller så, med andra som har samma intressen som du?