Detta uppfattas nog inte alls som något särskilt stort problem. Men för mig är detta ganska känsligt. Jag har alltid haft väldigt tjockt och ganska långt hår. Det va något jag gömde mig bakom på något sätt och de kändes även som min ”saftey blanket” men för att minska ångest och få känna att jag får in lite spänning i vardagen, att något händer då och då i livet så började jag färga håret en hel del, och de stannade inte där. En break down efter den andra och jag började även övertala mig själv att jag behövde mer förändring och började även klippa. Dels för att de va slitet men också någon form av tvångsbeteende växte. Att jag va tvungen att göra något med mitt utseende hela tiden.
Ikväll har jag insett att jag gått för långt. Inte för att jag failat på något sätt, men jag saknar mitt långa tjocka hår. Tittade på gamla foton. Varför kunde jag inte låta de va som på dom bilderna. De va perfekt. Tydligen kunde jag inte se de då.
Jag hatar ångest, va de kan få en att göra. Vilka dumma ider man kan få.
