2018 hittade jag en tråd som var gjort för alla som har upplevt dödsångest. Jag skrev hur jag kände och min historia angående min dödsångest på den, jag var då 18 år. Jag tror nog jag hade haft dödsångest ända sen 13 årsålder och det är nog den värsta känslan som existerar, men nu kommer jag skriva till alla er som känner att det aldrig kommer släppa, det kommer att släppa. Jag har mått hur bra som helst nu under ett år och vill dela med mig vad jag tror hjälper er.
Nu direkt så känner ni er lite irriterade, att jag inte alls vet hur det känns, att ni förmodligen inte alls har haft samma sak som mig och att eran dödsångest är mycket värre. Nej det kan jag lova er, jag tror alla känner exakt samma saker när det gäller dödsångest, känner ni igen er om jag skriver såhär?
Det börjar bli kväll, ni ska gå och lägga er, äter upp sista biten av kvällsmackan och dricker upp sista slurken av oboyen. Ni borstar tänderna och kanske tar en kvällsdusch sedan är det dags att gå och lägga sig så fort ni släckt ner eran lägenhet eller erat hus. Ni försöker hitta ett skönt sätt att ligga på så ni vrider er fram och tillbaka, ni hittar en ganska skön sovställning. Ni har lagt ifrån er all elektronik och försöker endast sova, det enda som existerar just nu är mörker under era blundande ögonlock och det enda ni hör är era egna tankar. Sen kommer det, från ingenstans, ni har varit med om det förut och vet hur det känns och därför försöker ni tänka bort tanken så fort den obehagliga känslan kommer ikapp er.
Men det går inte. Ni börjar tänka på allt som har med livet att göra, ni börjar tänka på vad som händer efter döden, under döden. Ni vill inte dö. Det är själva poängen att ni inte vill dö. För mig var det så att jag hamnade i något slags svart hål, det var obehagligt, jag mådde varken dåligt, bra, lycklig, ledsen, oroad utan jag var tom, det är den obehagliga känslan, tomhet. Tomheten hinner ikapp er och ni kan inte stoppa döden. Ni vet att ni kommer dö och det finns ingenting ni kan göra. Ni börjar gråta av tankarna, ni kanske till och med börjar skaka. Då sätter ni er upp, försöker söka kontakt med verkligheten antingen via youtube, familj, snap allt där ni kan hitta tröst eller humor.
Sen kanske ångesten försvinner i någon vecka eller två och sen är den tillbaka, ännu värre än den innan.
Jag trodde jag skulle ha det resten av livet men det kommer ni inte ha, jag är ett levande exempel. Det går inte att beskriva med ord hur det känns men jag vet. Jag lovar er att jag vet. Jag lovar er även att den kommer försvinna, försvinner den för mig så försvinner den för er. Umgås med folk ni älskar, ha dem runt omkring er och använd inte telefonerna så mycket som ni förmodligen gör. Det var det jag ändrade på och det hjälpte!
